Vänner som blir före detta vänner – Tintin skrev om en sådan i sin blogg, en vän som sa upp bekantskapen. Och jag kom att tänka på U. Vi lärde känna varandra på ett anarkistmöte, blev vänner, brevväxlade (på papper) och hälsade på varandra, och när U började plugga i Stockholm flyttade hon in hos mig med sin pojkvän J. 

Det skar sig nästan genast. Jag hade nog missat att tala om att Skogsmannen och Zenteknikern också bodde i min tvåa … eller kanske var det bara så att U och J ville ha mer privatliv och lugn och ro än vi kunde erbjuda. I alla fall var det stelt i början och blev bara värre. 

U och J flyttade efter ett par månader. Vi umgicks inte längre, men om det var mer dramatiskt än så hade jag helt missat det … Zenteknikern och Skogsmannen mötte U på stan, men hon verkade inte se dem. Och en dag när Skogsmannen och jag satt på tunnelbanan, satt U plötsligt mittemot oss. Vi sa hej, men hon visade inte med en min att hon hade sett eller hört oss. Efter ett par stationer gick hon av. Sedan dess har hon inte hörts av.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Inte har jag precis saknat U, men jag undrar ibland vad som hände.

I gryningen vaknar jag till av att Krulltotten kommer hem. Lägg dina kläder i tvätten, säger jag, för jag ska tvätta sen. Ett par timmar senare vaknar jag på riktigt. Det är tyst och stilla, valborgskalabaliken har lagt sig och man kan gå ut igen. Julle ligger hoprullad på min mage, varm och god. På benen ligger Tigris. När de flyttar på sig går jag upp – katterna alltså, inte benen.

Klockan är nästan sju. Jag går ner och bokar första tvättiden, brygger kaffe, äter frukost. Fönstret står öppet mot grönskan som exploderar där ute, och fågelsången strömmar in. När jag har lagt i tvätten går jag ut. Morgonen är lite kall och alldeles klar och nytvättad. Resterna av valborgsmässoelden ryker fortfarande, och när jag kommer närmare ser det lite mindre nytvättat ut: överallt ligger gamla engångsgrillar, systempåsar, plastgafflar. Ja ja. Runt de rykande resterna av elden står igenbommade fika- och lotteristånd och en liten scen, och genom ett fönster hörs ljuden från en fest som fortfarande pågår. 

Snart kommer folk ut med sina kissnödiga hundar, som inte kan vänta bara för att det var valborg i går. Sen är det väl demonstrationsdags. Jag ska jobba, och vet i alla fall inget tåg som skulle kännas rätt att gå i. Piratpartiet ska picknicka i Tanto, och kanske – men jag hinner inte. Och nu är nog tvätten klar.

Härmed utfärdas en varning för de ekologiska bindor som Coop har börjat sälja. Natracare skriver att de vågar vara annorlunda, vilket stämmer – effekten av denna binda är nätt och jämnt likvärdig med placebo. För oss som är lite konventionella och vill att en binda ska begränsa spridningen av det månatliga blodflödet är det inte odelat positivt.

Ännu en lyckad maträtt Det finns massor av varianter på çeviche, med flundror, med lax, med skaldjur, med tomatsås, med och utan allt möjligt, så jag modifierade receptet ur Lök på laxen: en etymologisk kokbok så det blev en variant till. Och det var jättegott. Çeviche brukar serveras som liten förrätt – nu var det kombinerad lunch och middag, respektive frukost och lunch, åt två hungriga personer. Alltefter omständigheterna kan nedanstående recept alltså vara för två till fyra personer.

• 400 gram färsk laxfilé (fryst och tinad kanske är ännu bättre till det här)
• två tomater
• några champinjoner
• en rödlök
• två vitlöksklyftor
• en matsked krossade korianderkorn
• en tredjedels flaska pressad citron och/eller lime
• två teskedar sambal oelek eller tabasco eller liknande
• salt – gärna örtsalt
• några kvistar persilja

Skär laxfiléerna i småbitar, 2–5 cm ungefär, och lägg dem i en djup skål. Salta dem och häll citronsaft på dem. Hacka vitlöksklyftorna och blanda vitlöken och de andra kryddorna med laxen och citronen. Smaka av med kryddor och citron. Skär tomaterna, champinjonerna och rödlöken i skivor och rör om alltihop. Klipp persilja över. Ställ skålen i kylen i två–tre timmar. (Avokado skadar nog inte heller förresten.)

Vi hade bulgurvete till, och det passade bra. Det står på paketet hur man gör.

Dessutom hade vi koreansk kimchi till, men det kommer inte att hända igen. Jag var inte helt på det klara med att kimchi är starkt kryddad surkål … gott, men till lax?

Framför mig på tunnelbanan sitter en man i motorcykeljacka och vit-och-cendré-randigt hår. Hans mobil ringer. Efter lite hälsningsfraser spinner samtalet vidare …
– Jaharu, så killen har inte betalat?
– [ohörbart]
– Så du vill att jag ska gå hem till honom?
– [ohörbart]
– Fan, jag kommer direkt från jobbet. Jag ska hem och duscha och käka lite först. Jag hör av mig sen.
Varpå samtalet avslutas. Är det bara i min fantasi som motorcykeljackan extraknäcker som ond indrivare, och med en trött grimas kommer att ta med sig något läskigt vapen hem till killen som inte har betalat, istället för att se en film på tv eller äta middag med familjen eller vad han nu hade tänkt?

Men vad menar människan? Tyst i klassen, frys ner demokratin, nu är det jag som bestämmer för nu ska jag leda EU!? Hur hade han tagit det om en politisk motståndare hade sagt det? Å andra sidan har jag för mig att Göran Persson sa något liknande förra gången. Borgare som borgare.

Är det viktigt att försvara fildelning? Först: fildelning är lagligt. Jag fildelar dagligen i arbetet, Försäkringskassan fildelar sina nerladdningsbara blanketter, et cetera.

Men att försvara gratiskopiering av upphovsrättsskyddat material, är det viktigt? Vi kunde leva med att köpa skivor och betala lite extra för tomma cd-skivor för att ingen skulle förlora på att man kanske brände av kompisens musik. Det skulle vara okej att på motsvarande sätt betala lite extra för bredbandet, till exempel. Det är inte det.

Det är de orimliga proportionerna i skyddandet av upphovsrätten, liksom i kriget mot terrorismen. Det är något som inte stämmer. Det är som att lägga patienten i gipsvagga i fem år för en stukad fot och bemöta eventuell kritik med en föreläsning om hur ont det gör att stuka foten och vilka skador som kan uppstå om patienten får linka runt med sin stukade fot obehandlad. Och därefter ordinera gipsvagga till hela folket, i förebyggande syfte.

FRA. Ipred. Acta. Telekompaketet. Det där vansinniga lagförslaget i Frankrike. Allt mer av kontroll, allt mindre av frihet. Som om det bara fanns en enda mänsklig rättighet värd att försvara.

Dessutom har jag en känsla av att nöjesindustrin många gånger använder artisterna som slagträn. För den majoritet kulturarbetare som faktiskt inte kan leva på sitt arbete är knappast hjälpta av den här domen.

Kolla gärna det jag har länkat till här, det är mestadels inte länkar till DN- eller SvD-artiklar som du redan har läst.

Jag har varit ute och demonstrerat mot Pirate bay-domen. Det är en vacker vårdag men ganska kallt och blåsigt … På Medis-trappan stod Rick Falkvinge och de andra i sina lila tröjor och talade, och där nere stod vi och applåderade uppmuntrande för att värma våra lilafrusna fingrar.

Det här gänget är inga yrkesdemonstranter. Det är lite demonstrationspunk, det är helt okej att ställa sig med micken framför 1000 personer och säga “Hej, jag heter Johan, vad kul att ni har kommit, ääh vi har ingen talarlista men … och jag har inte förberett mig så väl, men ääh … vad kul att vi är så många här i dag!” Det blir applåder ändå. Somliga kan desto bättre, kan tilläggas.

Fina, kaxiga, hemgjorda, fyndiga små plakat sticker upp, målade med tuschpenna och överstrykningspenna. Ung vänster är där med lite röda fanor bland det svarta och lila, och Kalle Larsson går upp och talar. Han är skicklig och säger bra saker men det känns lite spekulativt (verkligen?). Killen med micken fryser och vill gå hem efter en halvtimme, men Maria Ferm har sagt att hon ska komma och tala, så vi står kvar och väntar på henne.

Unni Drougge står vid trappan och kikar ut genom ögonsminket. Alla som spontant vill komma upp och säga något är välkomna, även Unni Drougge som mest vill berätta att hon är ny här och jätteglad att få vara med och att vi är så många. “Ett tvärsnitt av Sverige” kallar hon folksamlingen på Medis. Nja. Ett tvärsnitt av Sveriges bleksiktiga stugsittare, kanske, med tyngdpunkt på åldrarna 16–30. “Internet IRL” som det stod på ett plakat. Fast internet är större …

Maria Ferm har fortfarande inte kommit kvart i tre. Med tanke på att demonstrationen ska hålla på till halv fyra borde det vara lugnt, men det är faktiskt kallt, det kommer snöflingor singlande och killen med micken säger att han har tappat känseln i mickhanden. Så demonstrationen är slut, eller manifestationen – vi har ju inte gått någonstans – men funktionärerna står kvar om någon vill prata. “Vi finns här för er” huttrar killen. Jan Lindgren heter han förresten. Sakta upplöses internet och går hem till sig. Kanske är det en folkrörelse?

* För säkerhets skull – inget illa menat om Maria Ferm, jag bara berättar om demon …

11.15 i dag ringde jag på dörren till Krulltottens skola (för att låna hemnyckel). En av hans klasskompisar släppte in mig med orden: “Pirate bay fick ett års fängelse, alla fyra. Det är demonstration på Medis klockan 14 i morgon.”

Det är så många andra som har skrivit ungefär vad jag också ville få sagt, så det är väl bättre att länka till dem, och till andra som har skrivit lite mer än så … Men jag åkte hem och gick med i ett parti. Något måste man göra och det börjar bli för mycket sånt här.

På väg hem från jobbet handlade jag i den lokala Ica-butiken, och impulsköpte en stor burk kroatisk plommonmarmelad. Den hade precis samma färg som Leras syrliga plommonmarmelad med bitar av skal, men jag borde ha vetat, för jag har gjort samma misstag tidigare, att likheten slutar där.

I burken finns en rödaktig massa av pektin och extrema mängder socker, med knappt en skugga av plommonsmak. Som marmelad är den enligt min mening oätlig. Men man slänger inte mat, så vad gör man? Jo, man sötar sitt nyponte med plommonmarmeladen. Det gäller bara att inte ta för mycket. Plötsligt är skuggan av plommon något extra och lite oväntat.