Till min förundran är det flera vänner och arbetskamrater som har röstat på Feministiskt initiativ i valet. Jag förstår inte varför. Fri abort, jovisst. Förskolor till 90 procent av alla barn – oavsett om 90 procent av Europas föräldrar vill att barnen ska gå i förskola, antar jag?  Stoppa sexslaveriet – ja, men slaveri förekommer i fler branscher. Varför inte stoppa slaveriet i textilbranschen till exempel? Respektera rätten till asyl – ja, absolut. Ett sekulariserat EU – här behöver jag veta mer om Lissabonfördraget för att förstå detaljerna. Motverka militariseringen av EU – javisst. 

Sist på listan, och det enda som handlar om miljön, eller låtsas göra det: En könsmedveten klimatpolitik. De stora ojämlikheterna i världen har gett en liten grupp män makt och kontroll över näringsliv och politik. Deras beslut leder till en överkonsumtion och ohållbara utsläpp av växthusgaser – där rika män står för en oproportionerligt stor andel. EU:s klimatpolitik måste bygga på såväl global solidaritet som på en jämställd och rättvis fördelningspolitik inom EU-länderna.

Vad är det för soppa? Ska man flyga härs och tvärs över Europa och utreda och hålla möten i flera år för att bevisa för varandra att rika män är de värsta miljöbovarna, för att sen gå igenom samma process igen för att se vad man kan göra åt det utan att kränka den heliga äganderätten, för att sen beslutsprocessen ska börja?

Nej, det finns forskning som visar hur mycket vi behöver minska utsläppen. Gör det då, och dalta inte med industrin. Det lär nog drabba de rika männens överkonsumtion så det räcker, om det nu är det man är ute efter. 

Och inte ett ord om integritetsfrågor.

I morgon har vi bokcirkel, och då ska vi diskutera Joyce Carol Oates bok Jag ska ta dig dit. Det är mitt förslag, eftersom jag har haft märkligt svårt att ta den till mig. Jag kan se att den är bra, berättelsen om flickan som gör allt, allt för att få vara någon, och bara lyckas visa hur förtvivlat hon vänder sig ut-och-in. Men jag läste den rastlöst, som om jag letade efter information och inte fann den. 

Fortfarande har jag inte läst den så som jag tror att den vill bli läst, så jag började läsa medan kikärtorna puttrade på spisen och ett program om att läsa böcker på semestern puttrade i radio. Radion tog över … Louise Epstein intervjuade Göran Greider och lät som vanligt som en liten förvånad tjej med spännen i håret. Någon hade talat entusiastiskt om att läsa deckare på semestern, men det var inte Greiders melodi. På semestern är man ju fri till kropp och själ, sa han – inte vill man då läsa om psykopater som skär människor i bitar. Då ska man ju läsa Höga visan och sånt!

Höga visan. Det var en gång ett studentrum i Lappis, och en kille som spelade slagverk, fast inte just då, och så jag – en sommardag. Slagverkaren ville gärna att vi skulle läsa Höga visan för varandra, och jag gav med mig och försökte hejda mina fnissattacker. Men vid dina ögon äro druvor var det kört. För min inre syn såg jag ett par ljusgröna ögonglober utan pupiller eller vitor, som plockades ut och stoppades i en mun och sprack i ett långsamt bett så att den söta saften rann ut. 

Nej, hellre läser jag om psykopater. Gärna nere vid en närbelägen sjö, och gärna mitt i natten om jag bara kan ordna en bra lampa. Fotogen? Eller hur miljöfarligt är det egentligen? … Oates bok var det. Anellia har oförändrat svårt att gripa tag i mig. Kanske är det just en sådan där nere-vid-sjön-kväll som är tricket. I ett grönskande viloläger.

Dina ögon äro duvor ska det vara. Inte druvor. Det såg jag nu när jag skulle lägga in en länk till Höga visan. Förlåt, Slagverkaren … Men duvor? 

Jag delade ut valsedlar i går. Att det kunde bli surt i mötet med någon gammal partikamrat förutsåg jag, och naturligtvis blev det så. Mycket, mycket surt. Hon pikade mig för att Christian Engström är en gammal folkpartist som gillar kärnkraft … vilket man som miljöpartist borde ta det lugnt med att anklaga andra för i dessa tider. Tyvärr.

Och annars: ja, det gick bra i valet – toppen! Så får vi se vad som händer.

En röst till EU-parlamentet är en röst i en fråga eller ett par. Om man inte röstar på Socialmoderaterna handlar det ju om ett litet antal personer som ska arbeta för sina hjärtefrågor i respektive utskott och i övrigt förmodligen rösta som sin partigrupp – eftersom partikamraterna i Sverige kanske inte alls är insatta i frågan och inte är så mycket att bolla med. Därför tycker jag att det är fullkomligt logiskt att rösta på ett så kallat enfrågeparti. I praktiken är det ju ändå en enfråge- eller tvåfråge- eller trefrågekandidat man röstar in. 

Somliga ser EU-valet som ett val där man röstar för eller emot EU. Att rösta = en röst för, att inte rösta = en röst emot. Jag förstår resonemanget, det ligger nära hur jag tänkte när jag inte röstade i riksdagsvalet 1985, men vilken effekt ska det ha? Blir det en röst för EU-kommissionen snarare än EU-parlamentet? Om intresset är lågt för att rösta i EU-valet, vem kommer att se det som argument för att lämna EU? Och om vi lämnar EU, slipper vi följa deras regler då, eller förlorar vi bara chansen att påverka? 

Jag har röstat på Piratpartiet. Kanske kommer jag att rösta på ett parti som har en mer “heltäckande” politik i framtiden,  men så länge vi är på väg mot Europas förenta Stasi gäller det att i första hand hindra det. Alla partier kan prata om integritet, men bara ett parti kan driva frågan i alla väder. Och Amelia Andersdotter här visar att Piratpartiets politik är större än man kanske tror vid första anblicken.

Det här känns nästan lite avigt Det är inte ofta man vill ge regeringen beröm, oavsett om det är Alliansen eller någon annan sorts borgare som sitter där, men nu har visst en pollett ramlat ner ändå. Det nya förslaget till skollag ska ge alla elever samma rätt att välja skola. Och alla skolor ska få samma rätt att ge funktionshindrade elever samma möjligheter som andra, oavsett om de är friskolor eller kommunala. I dag kan kommunerna dribbla runt barnen hur som helst av ekonomiska skäl – de kan neka en skola de resurser som behövs för att ta emot ett barn om de föredrar att skolpengen går till en annan skola. Men så ska det inte längre kunna gå till. Om en kommun säger nej till extra resurser där det behövs, ska man kunna överklaga till Skolväsendets överklagandenämnd. Äntligen.

Zenteknikern är på besök. Han kom i går när jag var på jobbet, och hade satt igång att laga mat – västkustsallad skulle det bli, fast vegetarisk, men det är en annan historia. 

– Kommer du ihåg, frågade han när jag klev in genom dörren, när vi en gång, jag tror det var på ett möte, svarade folk helt obegripligt hela tiden?

– Nej, sa jag, om det inte var på en buss?

– Nej, det var ju ett helt samtal om något som hände i en påhittad värld som vi hittade på medan vi pratade, och till slut lyssnade hela bussen och alla skrattade! 

– Ja …

– Men det här var på någon sorts möte. Vi låtsades vara så förnäma att vi inte orkade uttala orden ordentligt utan bara sa: “Vva, ä tvvoo vvaa” och sånt.

Lite minns jag – vår förnäma obegriplighet skulle vara ett … tja, ett socialpsykologiskt experiment, som handlade om klass och status i en grupp, men vars eventuella experimentvärde gick om intet eftersom vi överdrev så extremt – det blev ju mycket roligare så.

Egentligen var det mycket som var ett socialpsykologiskt experiment på den tiden. Vi skapade ett eget universum med egna regler och tyckte det var vansinnigt komiskt när andra, intet ont anande, inte fattade någonting. Plötsligt förstår jag varför vi ibland uppfattades som oseriösa … och troligen även knäppa och tröttsamma. Men det var det faktiskt värt

I dag hade vi picknick på en solig klippa i dungen, Synesteten och jag. När vi skulle köpa ingredienser till pastasalladen tänkte vi passa på att rösta, men Piratpartiets valsedlar var slut. Att skriva partiets namn på en tom valsedel lär vanligen betyda en ogiltigförklarad röst, så vi bestämde oss för att återkomma istället. Jag gick hem och ringde journumret 08 - 55 11 72 65, och hoppas på att det finns valsedlar i morgon. 

Folk gör något stort av att det är ett “enfrågeparti”, men som Synesteten sa – de andra partierna vill förändra politiken, men Piratpartiet vill att det fortfarande ska vara möjligt att förändra politiken. Det vill säga, det är en politisk metafråga, inte en enda isolerad fråga.

En vecka senare: Nu har vi skickat tidningarna till tryckeriet igen … och kors i taket, vi har skickat dem i tid! Vi har försökt analysera hur det gick till och vad vi kan göra igen nästa gång, men det mesta vi hittar är av typen lyckosam slump.

Synesteten är gladare igen och vi ser mer av honom än på länge – jag är glad för bådadera. 

Förhoppningsvis återkommer jag med mer inspirera(n)de inlägg. Ska ha en veckas skurlov från i morgon. Skurlov = semester för att fixa tråk och slippa göra sånt på semestern.

Jättesena var vi i dag med tidningarna. Kan vi mer och bättre? Nja. Vi var sena på grund av mindre jobb på helger och sena kvällar, så i längden kanske vi inte kan mer och bättre. Hade ett apatiskt möte efteråt. Vi behöver semester allihop … 

Cykeln hade jag fått ut ur cykelförrådet, luft i däcken, nytt däck och ny slang bak, smörjolja på alla känsliga ställen … det tog knappt mer än en vecka – nu är det punka igen. Idioter som slänger flaskor överallt. 

Och så är Synesteten ledsen. Han har valt men han är ledsen.

Mitt i alltihop är våren som allra vackrast och mest förunderlig, så man får väl putsa upp livet så det passar. Det är ändå i-landsproblem från början till slut. Ja, mina alltså. Synestetens är nog mer universella.

Fyra–fem blogginlägg har jag börjat skriva de senaste dagarna, men inte hunnit skriva klart, och när jag skulle avsluta kändes de passé. Vad handlade de om? Cassy som klättrade upp i ett träd och knappt vågade komma ner. Saker, föremål, som gör mig glad: en cykel, ett par nya byxor med många praktiska fickor. Tankar om Piratpartiets politik – det finns så många frågor som i förlängningen handlar om integritet och frihet, fast man sällan talar om dem på det sättet. Hur ska EU-politikerna göra då, om nu Piratpartiet kommer in? Nej okej, den frågan är långt ifrån passé, men den blev det ändå. Nu har jag huvudet fullt av Synestetens kärleksbekymmer … och dem ska jag inte blogga om. Tänk om man kunde skydda sina barn mot saker som gör så ont. Det är tur att man inte kan det, för det skulle inte vara bra, men det vore omöjligt att låta bli.