Jag har aldrig ens använt Pirate bay, bland annat för att mina kunskaper inte räcker till, men inte är det någon svårtillgänglig teknik som ingen annan kan använda? Det är nog bra att röra om i den grytan också.

Bladen är inte alldeles oskrivna. Det finns saker som ska fixas och som jag redan borde ha gjort, och lite planer också. Men Synesteten och Krulltotten gör sina egna ständigt växlande planer, och föräldragenerationen är än så länge mer eller mindre frisk och självgående. Om det inte låter alltför vilseledande – lite som att vara tonåring.

Tisdag kväll: Lyssnar på Sommar med Sofia Jannok som berättar om renkalvar och midnattssol och hjortronmyrar och det känns nästan som att vara där, och jojken är ohyggligt vacker. Haha, nu berättar hon om hur hennes mamma ger henne anvisningar i matlagning. Hur mycket mjöl? frågar Sofia. Tills det räcker, säger mamman. Salt då? Ja, litegrann. Precis som jag brukar svara. Krulltotten och Synesteten vill ha svar som “två deciliter” eller “ett kryddmått”, men sådana har jag inte.

Tänk om man skulle åka till Lappland? Det finns så många vägar man skulle vilja gå… De resplaner som finns går söderut, mot långgrunt hav och platta öar med enbuskar på, kanske hit och kanske dit, och en annan dag mot kanaler och husbåtar. 

WWWRRAAUUU!!!  låter det plötsligt från köket, och tre katter kommer rusande med allt på ända och gömmer sig bakom soffan. Monsterkatten förstås, den svarta som ibland står på kattplankan och gormar, som försöker anfalla när man stänger fönstret och bankar med tassen på fönstret när han inte kommer in. Jag klampar in i köket, morrar hotfullt, ser ingen katt men slänger vatten ut genom fönstret för att skrämma honom. Cassy, Julle och Tigris lugnar ner sig när fönstret väl är stängt. Och nu får det lov att vara läggdags.

Första halvtimmen kämpade jag med värmeljus och en och annan gammal reklamfolder för att försöka få eld på tallriset, i hopp om att röken skulle jaga bort myggen. Det brann någorlunda en stund, men så fort elden fick sköta sig själv slocknade den, och det fick den, för jag tänkte jobba. Till slut var det så mörkt att jag inte ens såg det hopsamlade tallriset, och då gav jag upp om elden. Myggen hade somnat, så jag kunde jobba en stund.

För en timme sedan vaknade jag och såg att foldrarna tydligen var brandsäkra, för de hade knappt brunnit upp alls. Metallen från värmeljusen låg kvar och skräpade. Det såg rätt skräpigt ut, helt enkelt. Jag försökte elda upp papperet igen, men rensade sedan ur brasan och tog med skräpet till närmsta papperskorg. Man ska inte skräpa ner uti naturen. 

Lärdom: Övernattningsexpeditioner utomhus ska påbörjas före solnedgången. Ska man elda ska man ha tidningspapper med sig eller vara scout.

* Visa till ringlek med text av Elsa Beskow. 

Det finns saker jag skulle vilja att Krulltotten gjorde. När jag går in i hans rum och tittar närmare på röran blir jag trött och förbannad, och så skulle han ju läsa in matte B i förväg, men när då? 

Men vi pratar om andra saker. När vi ses så korta stunder kan jag inte börja samtalet med att bara påpeka och påminna. Det vill jag inte och det funkar inte, förtroendet går sönder och det är värre än att man råkar kliva på hans USB-minne för att golvet är en heltäckande matta av böcker och diverse.

Några timmar senare har vi skickat allt, ätit lunch – ett par timmar senare än alla andra – och haft möte. Utvärderat pressläggningen bland annat. P1 och jag sa att den var bra och ganska lugn, medan M1 var stressad till småbitar – vi frågar henne om saker som hon inte har tid att svara på hela tiden. Hmm, och jag som avskyr sådant Om jag i ett liknande läge kommer ihåg hur man öppnar munnen brukar jag säga att jag inte kan svara just nu. Kanske ska föreslå det?

Sen var det så där fantastiskt som det skulle. Att tända ett ljus i en mässingslykta i mörkret, borsta tänderna vid en liten sjö och ligga och titta på fladdermössen tills man somnar, jag vet inte om det låter fantastiskt, men det är det. Och att vakna till i gryningen när vattnet skimrar i blekt guld, himlen är lila, allting är stilla och man är mitt i det. Fryser lite, men det är tur för annars hade man missat det. Drar filten om sig  och somnar om, och vaknar igen vid femtiden av fågelkvitter och sol …

Det var inte samma ensliga-skogen-känsla som förra sommaren, men det där nykrattade går nog bort. Nere vid sjön växte stora, gula orkidéer, och näckrosorna var små knoppar bara, som flöt i allt det spegelblanka. Jag hittade en stig som går att leda cykeln på hela vägen fram, och på stigen växte orangegula klimpar som visade sig vara kantareller som jag tog hem och stekte.

Sedan blev det lite sent, kanske. Klockan är 22.30 och det tar någon timme att packa ihop allt. Åtta plus ska det bli – inte så varmt. Nej, det får vara. Eller?

Egentligen är regn helt okej. Det är bra att inte marken blir sönderbränd och det är skönt att se att det finns så mycket vatten på planeten. Men jag har längtat efter kvällar och nätter utan regn och med lite värme. Jag har längtat efter att packa ner sovsäck och frukost och övernatta utomhus vid en sjö. Man måste gå dit innan det blir mörkt, för sedan kan man inte ta sig dit eller därifrån. Det är bra, för risken för oväntat besök blir på så vis minimal. Men det betyder också att regn är ovanligt ovälkommet … så har det inte slutat regna så längtar jag väl än.