Jag delade ut valsedlar i går. Att det kunde bli surt i mötet med någon gammal partikamrat förutsåg jag, och naturligtvis blev det så. Mycket, mycket surt. Hon pikade mig för att Christian Engström är en gammal folkpartist som gillar kärnkraft … vilket man som miljöpartist borde ta det lugnt med att anklaga andra för i dessa tider. Tyvärr.
Och annars: ja, det gick bra i valet – toppen! Så får vi se vad som händer.
En röst till EU-parlamentet är en röst i en fråga eller ett par. Om man inte röstar på Socialmoderaterna handlar det ju om ett litet antal personer som ska arbeta för sina hjärtefrågor i respektive utskott och i övrigt förmodligen rösta som sin partigrupp – eftersom partikamraterna i Sverige kanske inte alls är insatta i frågan och inte är så mycket att bolla med. Därför tycker jag att det är fullkomligt logiskt att rösta på ett så kallat enfrågeparti. I praktiken är det ju ändå en enfråge- eller tvåfråge- eller trefrågekandidat man röstar in.
Somliga ser EU-valet som ett val där man röstar för eller emot EU. Att rösta = en röst för, att inte rösta = en röst emot. Jag förstår resonemanget, det ligger nära hur jag tänkte när jag inte röstade i riksdagsvalet 1985, men vilken effekt ska det ha? Blir det en röst för EU-kommissionen snarare än EU-parlamentet? Om intresset är lågt för att rösta i EU-valet, vem kommer att se det som argument för att lämna EU? Och om vi lämnar EU, slipper vi följa deras regler då, eller förlorar vi bara chansen att påverka?
Jag har röstat på Piratpartiet. Kanske kommer jag att rösta på ett parti som har en mer “heltäckande” politik i framtiden, men så länge vi är på väg mot Europas förenta Stasi gäller det att i första hand hindra det. Alla partier kan prata om integritet, men bara ett parti kan driva frågan i alla väder. Och Amelia Andersdotter här visar att Piratpartiets politik är större än man kanske tror vid första anblicken.
Det här känns nästan lite avigt 
Det är inte ofta man vill ge regeringen beröm, oavsett om det är Alliansen eller någon annan sorts borgare som sitter där, men nu har visst en pollett ramlat ner ändå. Det nya förslaget till skollag ska ge alla elever samma rätt att välja skola. Och alla skolor ska få samma rätt att ge funktionshindrade elever samma möjligheter som andra, oavsett om de är friskolor eller kommunala. I dag kan kommunerna dribbla runt barnen hur som helst av ekonomiska skäl – de kan neka en skola de resurser som behövs för att ta emot ett barn om de föredrar att skolpengen går till en annan skola. Men så ska det inte längre kunna gå till. Om en kommun säger nej till extra resurser där det behövs, ska man kunna överklaga till Skolväsendets överklagandenämnd. Äntligen.
Zenteknikern är på besök. Han kom i går när jag var på jobbet, och hade satt igång att laga mat – västkustsallad skulle det bli, fast vegetarisk, men det är en annan historia.
– Kommer du ihåg, frågade han när jag klev in genom dörren, när vi en gång, jag tror det var på ett möte, svarade folk helt obegripligt hela tiden?
– Nej, sa jag, om det inte var på en buss?
– Nej, det var ju ett helt samtal om något som hände i en påhittad värld som vi hittade på medan vi pratade, och till slut lyssnade hela bussen och alla skrattade!
– Ja …
– Men det här var på någon sorts möte. Vi låtsades vara så förnäma att vi inte orkade uttala orden ordentligt utan bara sa: “Vva, ä tvvoo vvaa” och sånt.
Lite minns jag – vår förnäma obegriplighet skulle vara ett … tja, ett socialpsykologiskt experiment, som handlade om klass och status i en grupp, men vars eventuella experimentvärde gick om intet eftersom vi överdrev så extremt – det blev ju mycket roligare så.
Egentligen var det mycket som var ett socialpsykologiskt experiment på den tiden. Vi skapade ett eget universum med egna regler och tyckte det var vansinnigt komiskt när andra, intet ont anande, inte fattade någonting. Plötsligt förstår jag varför vi ibland uppfattades som oseriösa … och troligen även knäppa och tröttsamma. Men det var det faktiskt värt 