I morgon har vi bokcirkel, och då ska vi diskutera Joyce Carol Oates bok Jag ska ta dig dit. Det är mitt förslag, eftersom jag har haft märkligt svårt att ta den till mig. Jag kan se att den är bra, berättelsen om flickan som gör allt, allt för att få vara någon, och bara lyckas visa hur förtvivlat hon vänder sig ut-och-in. Men jag läste den rastlöst, som om jag letade efter information och inte fann den. 

Fortfarande har jag inte läst den så som jag tror att den vill bli läst, så jag började läsa medan kikärtorna puttrade på spisen och ett program om att läsa böcker på semestern puttrade i radio. Radion tog över … Louise Epstein intervjuade Göran Greider och lät som vanligt som en liten förvånad tjej med spännen i håret. Någon hade talat entusiastiskt om att läsa deckare på semestern, men det var inte Greiders melodi. På semestern är man ju fri till kropp och själ, sa han – inte vill man då läsa om psykopater som skär människor i bitar. Då ska man ju läsa Höga visan och sånt!

Höga visan. Det var en gång ett studentrum i Lappis, och en kille som spelade slagverk, fast inte just då, och så jag – en sommardag. Slagverkaren ville gärna att vi skulle läsa Höga visan för varandra, och jag gav med mig och försökte hejda mina fnissattacker. Men vid dina ögon äro druvor var det kört. För min inre syn såg jag ett par ljusgröna ögonglober utan pupiller eller vitor, som plockades ut och stoppades i en mun och sprack i ett långsamt bett så att den söta saften rann ut. 

Nej, hellre läser jag om psykopater. Gärna nere vid en närbelägen sjö, och gärna mitt i natten om jag bara kan ordna en bra lampa. Fotogen? Eller hur miljöfarligt är det egentligen? … Oates bok var det. Anellia har oförändrat svårt att gripa tag i mig. Kanske är det just en sådan där nere-vid-sjön-kväll som är tricket. I ett grönskande viloläger.

Dina ögon äro duvor ska det vara. Inte druvor. Det såg jag nu när jag skulle lägga in en länk till Höga visan. Förlåt, Slagverkaren … Men duvor?