Mandala

Tisdag eftermiddag: tidningarna är skickade, vi hann precis ner till lunchrestaurangen innan den stängde, vi har haft utvärderingsmöte, och mötet inför nästa vecka har vandrat in i ett annat rum eftersom jag inte är inblandad. I morgon börjar nämligen min semester. Fyra veckor, som oskrivna blad.

Bladen är inte alldeles oskrivna. Det finns saker som ska fixas och som jag redan borde ha gjort, och lite planer också. Men Synesteten och Krulltotten gör sina egna ständigt växlande planer, och föräldragenerationen är än så länge mer eller mindre frisk och självgående. Om det inte låter alltför vilseledande – lite som att vara tonåring.

Tisdag kväll: Lyssnar på Sommar med Sofia Jannok som berättar om renkalvar och midnattssol och hjortronmyrar och det känns nästan som att vara där, och jojken är ohyggligt vacker. Haha, nu berättar hon om hur hennes mamma ger henne anvisningar i matlagning. Hur mycket mjöl? frågar Sofia. Tills det räcker, säger mamman. Salt då? Ja, litegrann. Precis som jag brukar svara. Krulltotten och Synesteten vill ha svar som “två deciliter” eller “ett kryddmått”, men sådana har jag inte.

Tänk om man skulle åka till Lappland? Det finns så många vägar man skulle vilja gå… De resplaner som finns går söderut, mot långgrunt hav och platta öar med enbuskar på, kanske hit och kanske dit, och en annan dag mot kanaler och husbåtar. 

WWWRRAAUUU!!!  låter det plötsligt från köket, och tre katter kommer rusande med allt på ända och gömmer sig bakom soffan. Monsterkatten förstås, den svarta som ibland står på kattplankan och gormar, som försöker anfalla när man stänger fönstret och bankar med tassen på fönstret när han inte kommer in. Jag klampar in i köket, morrar hotfullt, ser ingen katt men slänger vatten ut genom fönstret för att skrämma honom. Cassy, Julle och Tigris lugnar ner sig när fönstret väl är stängt. Och nu får det lov att vara läggdags.

Jag gick mig ner till sjöastrand*, nej, jag cyklade dit. Nu har myggen kommit – bättre tända en eld än att förbanna myggen, tänkte jag. Men min hopplockade hög med torrt ris var borta, och i mörkret hittade jag bara färska tallruskor, även om de inte satt fast på något levande träd.

Första halvtimmen kämpade jag med värmeljus och en och annan gammal reklamfolder för att försöka få eld på tallriset, i hopp om att röken skulle jaga bort myggen. Det brann någorlunda en stund, men så fort elden fick sköta sig själv slocknade den, och det fick den, för jag tänkte jobba. Till slut var det så mörkt att jag inte ens såg det hopsamlade tallriset, och då gav jag upp om elden. Myggen hade somnat, så jag kunde jobba en stund.

För en timme sedan vaknade jag och såg att foldrarna tydligen var brandsäkra, för de hade knappt brunnit upp alls. Metallen från värmeljusen låg kvar och skräpade. Det såg rätt skräpigt ut, helt enkelt. Jag försökte elda upp papperet igen, men rensade sedan ur brasan och tog med skräpet till närmsta papperskorg. Man ska inte skräpa ner uti naturen. 

Lärdom: Övernattningsexpeditioner utomhus ska påbörjas före solnedgången. Ska man elda ska man ha tidningspapper med sig eller vara scout.

* Visa till ringlek med text av Elsa Beskow. 

Vi går om varandra i dessa sommarlovstider, Krulltotten och jag. Han kommer hem i gryningen, vi säger hej och jag frågar hur han har haft det. Bra, säger han och går och lägger sig. Sen vaknar han framåt eftermiddagen, och kanske äter vi middag tillsammans, eller så är jag på jobbet och när jag kommer hem har han redan gått. 

Det finns saker jag skulle vilja att Krulltotten gjorde. När jag går in i hans rum och tittar närmare på röran blir jag trött och förbannad, och så skulle han ju läsa in matte B i förväg, men när då? 

Men vi pratar om andra saker. När vi ses så korta stunder kan jag inte börja samtalet med att bara påpeka och påminna. Det vill jag inte och det funkar inte, förtroendet går sönder och det är värre än att man råkar kliva på hans USB-minne för att golvet är en heltäckande matta av böcker och diverse.

Vi presslägger och presslägger, det är den sista skälvande kvarten och paradoxalt nog har jag inget att göra, men håller mig på begäran tillgänglig för frågor om rubriker och dylikt trots att svaren egentligen bara gör saken värre. Kanske skulle de bli mer användbara med mer näringstillförsel till den grå cellmassa där de ska produceras. 

Några timmar senare har vi skickat allt, ätit lunch – ett par timmar senare än alla andra – och haft möte. Utvärderat pressläggningen bland annat. P1 och jag sa att den var bra och ganska lugn, medan M1 var stressad till småbitar – vi frågar henne om saker som hon inte har tid att svara på hela tiden. Hmm, och jag som avskyr sådant Om jag i ett liknande läge kommer ihåg hur man öppnar munnen brukar jag säga att jag inte kan svara just nu. Kanske ska föreslå det?

Kanske borde det ha fått vara, men det fick det inte. Är det första regnfria natten så är det, och medan jag tänkte att jag skulle stanna hemma tog jag fram ryggsäcken och började packa … Men det var sent och egentligen för mörkt, jag tog fel väg igen, ledde cykeln mellan fel tallar och granar, kom fram på fel ställe och hade tappat liggunderlaget. Vände för att cykla hem igen, för det verkade hopplöst att hitta ett grågrönt liggunderlag i skogen halv ett på natten – men så låg det där på stigen.

Sen var det så där fantastiskt som det skulle. Att tända ett ljus i en mässingslykta i mörkret, borsta tänderna vid en liten sjö och ligga och titta på fladdermössen tills man somnar, jag vet inte om det låter fantastiskt, men det är det. Och att vakna till i gryningen när vattnet skimrar i blekt guld, himlen är lila, allting är stilla och man är mitt i det. Fryser lite, men det är tur för annars hade man missat det. Drar filten om sig  och somnar om, och vaknar igen vid femtiden av fågelkvitter och sol …

I kväll regnar det inte, så jag cyklade ner till sjön för att rekognoscera. Någon hade städat i skogen, och dragit nya grusvägar så jag inte hittade fram till rätt vägskäl förrän efter mycket snurrande, och då från fel håll. På försök gav jag mig in i skogen, och först när jag såg en vante på marken, samma vante som i somras hängde i ett träd, visste jag att det var rätt. 

Det var inte samma ensliga-skogen-känsla som förra sommaren, men det där nykrattade går nog bort. Nere vid sjön växte stora, gula orkidéer, och näckrosorna var små knoppar bara, som flöt i allt det spegelblanka. Jag hittade en stig som går att leda cykeln på hela vägen fram, och på stigen växte orangegula klimpar som visade sig vara kantareller som jag tog hem och stekte.

Sedan blev det lite sent, kanske. Klockan är 22.30 och det tar någon timme att packa ihop allt. Åtta plus ska det bli – inte så varmt. Nej, det får vara. Eller?

Minsann, ser det inte ut som om det skulle bli regn? I går var det sol, och i morse också, men innan dess var det regn och innan dess var det mera regn och innan dess – ja just det.

Egentligen är regn helt okej. Det är bra att inte marken blir sönderbränd och det är skönt att se att det finns så mycket vatten på planeten. Men jag har längtat efter kvällar och nätter utan regn och med lite värme. Jag har längtat efter att packa ner sovsäck och frukost och övernatta utomhus vid en sjö. Man måste gå dit innan det blir mörkt, för sedan kan man inte ta sig dit eller därifrån. Det är bra, för risken för oväntat besök blir på så vis minimal. Men det betyder också att regn är ovanligt ovälkommet … så har det inte slutat regna så längtar jag väl än.

Det här kräver ovillkorligen en länk

Till min förundran är det flera vänner och arbetskamrater som har röstat på Feministiskt initiativ i valet. Jag förstår inte varför. Fri abort, jovisst. Förskolor till 90 procent av alla barn – oavsett om 90 procent av Europas föräldrar vill att barnen ska gå i förskola, antar jag?  Stoppa sexslaveriet – ja, men slaveri förekommer i fler branscher. Varför inte stoppa slaveriet i textilbranschen till exempel? Respektera rätten till asyl – ja, absolut. Ett sekulariserat EU – här behöver jag veta mer om Lissabonfördraget för att förstå detaljerna. Motverka militariseringen av EU – javisst. 

Sist på listan, och det enda som handlar om miljön, eller låtsas göra det: En könsmedveten klimatpolitik. De stora ojämlikheterna i världen har gett en liten grupp män makt och kontroll över näringsliv och politik. Deras beslut leder till en överkonsumtion och ohållbara utsläpp av växthusgaser – där rika män står för en oproportionerligt stor andel. EU:s klimatpolitik måste bygga på såväl global solidaritet som på en jämställd och rättvis fördelningspolitik inom EU-länderna.

Vad är det för soppa? Ska man flyga härs och tvärs över Europa och utreda och hålla möten i flera år för att bevisa för varandra att rika män är de värsta miljöbovarna, för att sen gå igenom samma process igen för att se vad man kan göra åt det utan att kränka den heliga äganderätten, för att sen beslutsprocessen ska börja?

Nej, det finns forskning som visar hur mycket vi behöver minska utsläppen. Gör det då, och dalta inte med industrin. Det lär nog drabba de rika männens överkonsumtion så det räcker, om det nu är det man är ute efter. 

Och inte ett ord om integritetsfrågor.

I morgon har vi bokcirkel, och då ska vi diskutera Joyce Carol Oates bok Jag ska ta dig dit. Det är mitt förslag, eftersom jag har haft märkligt svårt att ta den till mig. Jag kan se att den är bra, berättelsen om flickan som gör allt, allt för att få vara någon, och bara lyckas visa hur förtvivlat hon vänder sig ut-och-in. Men jag läste den rastlöst, som om jag letade efter information och inte fann den. 

Fortfarande har jag inte läst den så som jag tror att den vill bli läst, så jag började läsa medan kikärtorna puttrade på spisen och ett program om att läsa böcker på semestern puttrade i radio. Radion tog över … Louise Epstein intervjuade Göran Greider och lät som vanligt som en liten förvånad tjej med spännen i håret. Någon hade talat entusiastiskt om att läsa deckare på semestern, men det var inte Greiders melodi. På semestern är man ju fri till kropp och själ, sa han – inte vill man då läsa om psykopater som skär människor i bitar. Då ska man ju läsa Höga visan och sånt!

Höga visan. Det var en gång ett studentrum i Lappis, och en kille som spelade slagverk, fast inte just då, och så jag – en sommardag. Slagverkaren ville gärna att vi skulle läsa Höga visan för varandra, och jag gav med mig och försökte hejda mina fnissattacker. Men vid dina ögon äro druvor var det kört. För min inre syn såg jag ett par ljusgröna ögonglober utan pupiller eller vitor, som plockades ut och stoppades i en mun och sprack i ett långsamt bett så att den söta saften rann ut. 

Nej, hellre läser jag om psykopater. Gärna nere vid en närbelägen sjö, och gärna mitt i natten om jag bara kan ordna en bra lampa. Fotogen? Eller hur miljöfarligt är det egentligen? … Oates bok var det. Anellia har oförändrat svårt att gripa tag i mig. Kanske är det just en sådan där nere-vid-sjön-kväll som är tricket. I ett grönskande viloläger.

Dina ögon äro duvor ska det vara. Inte druvor. Det såg jag nu när jag skulle lägga in en länk till Höga visan. Förlåt, Slagverkaren … Men duvor?