Mandala

Det som fick Wanja Lundby Wedin att nästan bli avsatt var inte hennes klena koll på vilka beslut hon hade deltagit i. Var och en förstår att ingen kan sköta så mycket arbete som hon har åtagit sig. I själva verket har hon betalt för att glida undan ungefär så här:
– Naturligtvis visste vi vilket beslut vi fattade. Med den kunskap vi har i dag kan vi säga att det fanns felaktigheter i beslutet. Så här höga löner och pensioner är ingenting som vi står för. Vi kommer att fortsätta att kämpa för rättvisa och solidaritet.

Å andra sidan, för dem som tycker att somliga ska ha betalt för 100 gånger mer än de kan uträtta är käbblet runt Wanja Lundby Wedin mer än välkommet. Skådespel åt folket, medan Elmehagen, Lundby Wedin och deras vänner tecknar nya avtal, kanske lite prydligare nu.

Radioprogrammet Konflikt handlade i går om ekonomiska klyftor, och det är intressant att det blir alltmer rumsrent att ifrågasätta sådana på allvar, till exempel i Sveriges Radio.

Två studenter på Handelshögskolan intervjuas. De är kanske 19–20 och så ivriga att de snubblar på orden. Den ena (jag tror han heter Markus) säger att han vill jobba nära pengar.
– Om jag jobbar som trader, börsmäklare, då kan jag se att så här mycket har jag dragit in, och då ska jag ha så här mycket i lön. Om jag jobbar med nåt annat, då kan jag bara se att … ja … folk på företaget mår bättre, kanske.

Det sistnämnda inte är mycket att hänga i granen, det hörs på hans tonfall.

Markus vill jobba nära pengar, men han vill inte bli rik, säger han. Sedan ändrar han sig – han vill inte vara rich, han vill vara wealthy – förmögen är väl ordet han söker. Skillnaden är, påstår Markus, att den som är wealthy lever på avkastningen av sitt kapital, och inte behöver arbeta för att betala hyran eller så. Om man är wealthy och tycker att jobbet är tråkigt och chefen är dum, då är det bara att sluta, man är inte beroende av det, förklarar han.

Man lever på andras arbete, så slipper man arbeta själv. Låter pengarna arbeta som det kallas. Jo, för arbeta är ju detsamma som att försörja Markus, eller hur?

Varför blir jag förbannad? Medborgarlön tycker jag ju är en bra idé, och det upprör mig inte när någon är arbetslös längre än nödvändigt. Men Markus på Handelshögskolan som vill vara wealthy och oberoende …

Frihet och oberoende ska vara allas rätt, inte ett privilegium för framgångsrika börsmäklare. Ingen ska vara livstidsfånge på ett tråkigt jobb med en dum chef, Markus.

I går drog jag ut cykeln ur förrådet och började spreja och hamra, men det gick inte så bra. Marken var mjuk att hamra mot och jag visste inte vilken del av låset som borde angripas. Det blev lite märken i metallen bara. Istället gick jag upp och hämtade en rejäl tång och något som troligen är en bultsax i en kasse som en vän har deponerat här. Med tången fick jag hål på plasten runt låsvajern, och med bultsaxen tuggade jag mig igenom själva vajern, tråd för tråd. Efter en halvtimme var jag igenom.

Bakdäcket var platt men jag pumpade upp det. Tog en cykeltur, men väl hemma var däcket lika platt igen och cykelverkstaden har stängt över påskveckan. Jo, teoretiskt sett kan jag laga en punka själv, men praktiken är en annan sak.

Är det någon som behöver en burk kylsprej så är den ledig.

Dags för en lunchpaus, tänkte jag och gick ut och handlade lite att laga lunch av. På sätt och vis var det ett misstag. Det är ju vår! All arbetslust, alla mina idéer om ord, texter och bilder, smälte i solen och förångades. Jag vill stå på balkongen och tvätta fönster, stanna och se snödropparna växa, blåsipporna gräva sig fram ur lövmassan, knopparna långsamt brista. Jag vill ut och cykla på vägar utan snö och is och komma tillbaka när jag får lust, om jag får lust. Jag vill verkligen, verkligen ut och cykla. 

I cykelstallet har jag två cyklar. Den ena behöver ett nytt hjul. Den andra har jag lånat, men den är mycket trevligare att cykla på. Tyvärr har jag låst den med ett hänglås som saknar nyckel … men det lär gå att få upp med kylsprej och hammare.

I går köpte jag kylsprej på Clas Ohlson. Det står på kylsprejen att man ska använda den när man lagar elektronik, så jag var lite tveksam. Ingenting om att öppna lås med förkomna nycklar, eller göra metall sprödare. Var det verkligen rätt sprej? Jag frågade vid informationsdisken och fick en förfärad blick som svar, som om jag hade bett om hjälp att göra inbrott hos grannen.

– Ja, he he, sånt där kan ju ungdomarna … sa kvinnan bakom disken osäkert.

Ingen i personalen bakom disken visste om det var rätt sprej, och ingen tyckte att det vore rimligt att det stod på förpackningen. “Sådant kan man ju inte skriva” sa de. Som om det var otänkbart att någon hade legitima skäl att vilja få upp ett hänglås utan nyckel. 

Jag köpte sprejen i alla fall, och vill gärna ut och prova den snarast. Om det inte går får jag väl fråga ungdomarna, som alltid brukar vara ute och slå sönder hänglås. Eller inte

Vet du vad en nimby är? Det är en egoistisk typ som tycker att visst ska det finnas bostäder, dagis, fabriker, flygplatser, replokaler, behandlingshem med mera, bara inte här. Not In My Backyard. 

Men en yimby då? Jo, yimbyn är precis tvärtom.

– Yes! In My Backyard!

En skyskrapa eller fler, en motorväg, ett behandlingshem, ett kärnkraftverk, en flygplats, ett dagis – javisst, finns det hjärterum finns det stjärterum, säger yimbyn.

Allra helst vill yimbyn ha skyskrapor, för då blir det tät stenstad, ungefär som i en serie av Will Eisner. Tät stenstad är jättebra, för om alla människor bor och jobbar på samma ställe, så behöver de inte köra bil när de ska jobba eller träffa varandra.  

I den täta stenstaden ska alla bo som har råd att betala. De ska ta en cappuccino tillsammans på fiket, skapa spännande kultur och framför allt tillväxt, tillväxt, tillväxt. Ännu högre skyskrapor, högre chefslöner och större fallskärmar, och kanske ett dagis och ett behandlingshem för smulor som blir över. 

En yimby är positiv, det hörs ju: Yes In My, och så vidare. Men det finns ändå något som yimbyn inte alls tycker om: förorter. Glesa förorter med låga hus och en massa grönområden. De tvingar fram bilanvändning nämligen, säger experterna, och det är ju inte bra för miljön. 

Tvingar fram? Ja, så säger de, men jag är skeptisk. I decennier har jag bott i olika förorter utan känna mig tvingad att köra bil, vilket är en himla tur eftersom jag inte kan. Jag cyklar, går eller åker tunnelbana och är faktiskt ganska miljövänlig.

Min bakgård är bra som den är. Förresten skulle det bli bökigt att bygga på den lilla bergiga, skogsbevuxna, snåriga remsan mark mellan husen. Det som finns där nu räcker bra:

• en hägg

• ett bord med bänkar

• en lugn tillflykt för rådjuren

• ett litet paradis för katter

Om jag tänker lite större, kanske hela kvarteret, får det gärna finnas dagis, replokaler och behandlingshem, till exempel. Men inga skyskrapor. Inga flygplatser – för klimatets och öronens skull. Inga kärnkraftverk, alls, någonstans, men gärna vindkraftverk. Ingen tät stenstad, för det är tråkigt. Will Eisner var en bra serietecknare, men jag vill inte bo i hans serier. 

Alltså är jag en egoist, enligt yimbyn Jan Wiklund. En asocial egoist som tar upp plats i staden för de riktiga urbana minglarna. Tja, egoism är det som driver världen framåt enligt somliga, men kanske inte enligt Jan Wiklund (och det har i det stora hela Jan Wiklund och jag gemensamt). 

I alla fall vore det intressant att höra honom säga samma sak till en ensam invånare i en niorums paradvåning på Strandvägen som inte önskar hyra ut sju rum till bostadslösa jämtlänningar som har tvingats till Stockholm eftersom de inte fick a-kassa om de stannade i Jämtland.

Det var förstås räkningen. Den var gammal, och när jag läste det finstilta såg jag att den hotade med avstängning av bredbandet om betalningen inte kom just den dagen – i fredags. Betalningen blev en kamp mot tiden, och tiden vann. Just som jag hade tryckt på knappen som skulle skicka iväg pengarna till rätt ställe – och det brukar gå fort – stannade alltihop av. 

Det är den trådlösa uppkopplingen som är seg, tänkte jag. Eller så ska de stänga av bredbandet för reparation just i kväll. Internetleverantörens prick i nätverksdiagnosen var grön, så inte kunde det vara avstängt?

Alltså ringde jag Zenteknikern och bad honom betala in, vilket han gjorde. Men hela helgen gick och långsamt insåg jag att jag hade förlorat kampen mot tiden. 

Det är som att ha tappat armarna eller huvudet när uppkopplingen inte fungerar. Betala en räkning, hitta bild till en artikel, kolla när tunnelbanan går, hitta information i mejlen … går inte. Krulltotten kan inte kolla sina läxor, Synesteten och Nässla kan inte välja vilken film de ska se, alla som mejlar oss blir utan svar.

I morse när jag vaknade satte jag genast på datorn och kollade nätverksdiagnosen. Äntligen: fem glada gröna prickar signalerade att allt var okej! Lycka. 

Nu vill jag ha ordning och reda så att sådant här inte händer. Att betala räkningar ska inte vara ett projekt som kräver ett par timmar i total ostördhet och blir ogjort om tillfället inte kommer. Men att komma dit kräver tid. Jag har bett om semester för det, och vi får väl se. Kan man ha skurlov så …