Jag läser Ett oskrivet blad av Steven Pinker. Han skriver att vi är det som händer i våra hjärnor, eller att det som händer i våra hjärnor är vi, och att hur hjärnan ser ut alltså gör skillnad. I sammandrag alltså – han berättar om detaljer och sammanhang och återger debatten genom tiderna. 

Lustigt nog är det kontroversiellt. Vi människor och vad som händer mellan oss ska inte ha något att göra med det där klafsiga under skallbenet, ingen likhet med vad katter eller illrar sysslar med. Om man tvivlar på det blir man rasist och sexist.

Den där skräcken för biologin och klafset under skallbenet har jag aldrig begripit mig på. Hur hjärnor ser ut är hur hjärnor ser ut. Inte mer än så. Det är inte alla idiotiska slutsatser någon skulle kunna dra därav. Det är inte lika med de gamla frenologernas obskyra analys av sina skallmätningar. Bojkott av vetenskaper som personer med taskig människosyn kan försöka stödja sig på är inget skydd mot taskig människosyn – då skulle man för övrigt få bojkotta alla vetenskaper. Lite som Pol Pot.

Allt det här utom Pol Pot har Steven Pinker fått in på de första 100 sidorna, och jag bara håller med och håller med när han övertygande och och sympatiskt formulerar tankar som jag alltför många gånger har försökt uttrycka med “jamen liksom”. Med den ganska stora skillnaden att han vet vad han talar om, förstås.