Mandala

Krulltotten åkte och mönstrade i morse. I går kväll var han plötsligt riktigt ivrig. Han hade gjort ett test på internet som visade att han borde bli stabsassistent; sitta och komma med strategiska förslag till befälen.

Mitt på dagen ringde han och rapporterade: Alla andra som var där och mönstrade var måttligt intelligenta hunkar som gick och slog varann i ryggen, och dem ville han inte göra lumpen med. Och militärerna var otrevliga och sa inte ens hej … så han svarade så negativt som möjligt. Till slut sa de att om han verkligen verkligen ville så kunde de ju fortsätta, men … Nä, sa Krulltotten och åkte till skolan. 

För min del är jag glad att slippa få sönerna utskickade som legoknektar.

Söder om söder Tre män attackerades natten mot söndagen på en gångväg i södra Stockholm. De tre männen, två 17-åringar och en 22-åring, var på hemväg efter en rollspelskväll. 

Omkring klockan 3.30 mötte de två okända män i 20-årsåldern, som enligt en av 17-åringarna var påtagligt berusade och uppträdde aggressivt. En av de okända männen inledde samtal genom att fråga rollspelarna om de hade eld. Sedan han fått sin cigarrett tänd, började han i provokativ ton ställa frågor. Han ska ha frågat den andre 17-åringen om denne utmanade honom, samt ifrågasatt det nekande svaret med orden “driver du med mig?”. Därefter ska han ha placerat han sitt ansikte en centimeter från 17-åringens och frågat varför denne höll sitt ansikte nära honom.

Mest utsatt uppges dock 22-åringen ha blivit. Angriparen ska bland annat ha kommit fram och stampat honom på foten. 22-åringen förklarade att han ogillade våld och inte ville ha bråk. Han ombads då att bevisa det genom att backa två meter. 22-åringen backade, vilket övertygade angriparen, som dock framhöll att han själv “älskade våld”. 

Den ena 17-åringen påpekade att aggressionen var opåkallad eftersom han och hans vänner bara var ute och gick. Angriparens kamrat uppges då ha bett angriparen lugna ner sig, vilket han så småningom gjorde. Uppskakade men oskadda kunde de tre rollspelarna fortsätta hemåt. 

Den förstnämnde 17-åringen anlände till sitt hem klockan 4–4.30. Därvid vaknade hans mor och fick en rapport om det inträffade. 

– Det var ändå ganska komiskt, kommenterar 17-åringen.

Jag vaknade klockan fem, och i huvudet hade jag en artikel i Tidningen som jag valde bild till i går. Då verkade den rätt, men nu var den väldigt, väldigt fel, och bildtexten var ännu mer fel. Klumpigt och okänsligt, och just den sortens text där det inte får vara så. Så jag satte på datorn och började leta efter en annan bild. Nu har jag letat i tre timmar, och bildbyrån har helt enkelt ingen bild som duger, trots att de har mer än sex miljoner bilder. En bild måste vi ha, och just denna kan jag inte gå ut och ta själv, ens om kameran fungerade. Återstår att ta en som inte duger.

Läs det här nödropet från Italien. Något avkortad översättning av ett centralt stycke i texten:

Då kommer senator D’Alia och vill släcka ner internet. Han har föreslagit att man ska stifta en ny lag som kommer att tvinga internetleverantörerna att på inrikesministerns begäran släcka ner webbplatser – en blogg, eller hela Youtube eller Facebook till exempel – där kriminella åsikter uttrycks. Utan rättegång. I dag händer detta bara i Kina. I en diktatur. 

I riktiga media publicerar man det som är sant och det som är relevant, säger Jan Guillou. I bloggarna publicerar man vad som helst. Alltså är bloggar inte “riktiga” media.

Han låter rädd, defensiv, som om han känner sig hotad av vem-som-helst som plötsligt kan nå ut och påstå vad som helst – trots sin utbildning, sin erfarenhet, sin kompetens och sin monumentala grötmyndighet. Men hur tänker han? Bloggen är en egen genre, inte en “riktig” eller “inte riktig” tidning.

I min blogg kan jag bre ut mig om vad jag vill. Jag kan kalla Jan Guillou grötmyndig, även om vett och netikett inte tillåter mig att gå mycket längre än så. Läsaren får själv hålla med källkritik och bedöma relevansen. Det ingår i spelreglerna. 

I Tidningen sätter vi strikta ramar för vad som är relevant, därför att det är en produkt man köper och då ska innehållsförteckningen stämma. Och vi gör vad vi kan för att kolla att innehållet stämmer med verkligheten. Det hör till våra spelregler.

En blogg, liksom ett fanzine eller ett Speaker’s corner eller Sockerdricka.nu, är en hyfsat demokratisk möjlighet för vem som helst att göra sin röst hörd utan att ha fått en stämpel i baken från en eller annan maktmaskin. Det är lite obehagligt att det skrämmer mannen som avslöjade IB-affären.

Go hade fribiljetter till Bitterfittan, och vi var där. Det är en vecka sen nu, och sex dagar sedan jag skrev ner mina tankar om pjäsen, men ut på bloggen kommer de först nu:

Snygg och rolig och extremt enkel scenlösning, välspelat/sjunget/manövrerat, effektivt framfört. Och en total frånvaro av all analys, rentav en känsla av att analys vore ett förräderi mot den stora heliga bitterheten. 

Allt är männens fel, eller mannens, beroende på vad som finns närmast. Många bortförklarar visserligen orättvisorna med kultur, tradition, biologi eller individualitet, förklarar Maria Sveland. Men själv ville hon bara göra upp.

Bortförklarar? När något blir orättvist i ett förhållande har det alltså inte att göra med kultur, tradition eller biologi, ej heller med de inblandade personerna. Det är bara bortförklaringar. Så varför blir det orättvist? 

Huvudpersonen Sara kämpar mot vardagen: sömnbrist, blöjor, skrik och en värld som blir mindre och mindre och pressar sig in mot skallbenet, javisst, jag känner igen det. Och hennes man Johan har ett lönearbete som inte alls följer det lilla barnets rytm.

Sara blir inlagd på sjukhus med mjölkstockning och Johan erbjuder sig att ta med den nyfödde Sigge hem så att Sara kan koppla av. Jag fnissar lite åt han inte förstår att vad Sara behöver är Sigge och ett paket fetvadd. Fetvadden ska värma upp brösten så att mjölken kan rinna ut, och Sigge ska utlösa oxytocin så att den rinner, samt dricka upp den.

Men det vet varken Johan eller Sara, och säkert inte någon som varit inblandad i den här produktionen. Sara blir djupt upprörd, men av känslomässiga skäl – hon kan ju inte vara utan sitt lilla barn! Och sedan låter hon ändå Johan ta med sig lille Sigge. Till slut får hon penicillin och hormoner som ska få mjölkproduktionen att avstanna. Äntligen, tycker hon, det ville hon ha från början, men nej då, de tycker att kvinnor ska lida, ty sådant är patriarkatet. Radikalt värre.

Att Maria Sveland känner sig sviken av att Suzanne Brøgger har skaffat kärnfamilj stör mig också. Suzanne Brøgger har väl aldrig lovat att leva sitt liv så som hon skrev om för 30 år sedan? Vilken frihet att leva som ikon, inlåst i sitt eget altarskåp. Framför allt har hon aldrig lovat att se till att inte andra kvinnor gifter sig och lever olyckliga i alla sina dagar, vilket åtminstone Sara verkar ha väntat sig.

Men det är lite kul att både Maria Sveland och jag reagerar just för att vi gillar de där böckerna – bara tvärtemot varandra. 

Bitterfittan på scen är i alla fall en väl berättad historia, och faktiskt något som alla nybörjarföräldrar borde se. Beskrivningen av de fallgropar som hotar den nyblivna barnfamiljen är träffsäker, rolig, effektfull och tänkvärd. Trots allt.

Det kom ett mejl om ett problem på jobbet i helgen. Något som jag borde ha vetat att vi skulle ha gjort annorlunda, fast jag trodde att jag visste att vi gjorde rätt … och nu kommer det att bli ännu mer jobb för att vi ska kunna reda ut situationen. 

Alla blev ledsna och arga, inte på mig så mycket som på den som framförde det hela, eftersom det fanns något anklagande i tonen och eftersom ilskan redan låg och bubblade. Jag måste välja: ska jag vara förbannad eller göra något för att avvärja problemet? Jag valde det senare och kände mig osolidarisk. 

Sen hade jag lite jobb att göra. Lite vanligt ordentligt jobb med ord och meningar och en och annan bild. Så jag kopplade bort allt annat och bara skrev och behandlade texter, och återupptäckte hur otroligt mycket jag tycker om det här jobbet. Jag blir lycklig av det. Av att göra det – inte av att lösa problem runtomkring eller tjafsa om saker. Kanske är det just bortkopplandet av allt runtomkring och den totala koncentrationen på ord, meningar och texter som gör det.

Jag läser vidare på Pinkers oskrivna blad. Efter snart 300 sidor har jag hittat en hel del som jag inte håller med honom om, nämligen hans åsikter om ekonomi och genmanipulation. Och han uttalar sig om dödsstraff på ett sätt som åtminstone lämnar kvar möjligheten att han inte är emot det.

Å andra sidan läser jag ju inte boken för att starta ett politiskt parti tillsammans med författaren utan för att jag tycker att hans syn på vad en människa är verkar sällsynt vettig.

Klockan 23 eller 24: Synesteten och hans vänner sitter och pratar i hans rum, Krulltotten är hos en kompis, jag läser och eventuellt ska Zenteknikern dyka upp och sova över efter en fest.

Klockan 2: Synesteten väcker mig halvt om halvt med information om att de lånar Krulltottens rum, för J ska sova över. 

Klockan 4: Krulltotten kommer hem och går in för att lägga sig. Jag har inget minne av att J sover i hans rum, så jag varnar inte. Han kommer in igen och säger: Vad fan, det ligger nån och sover i min säng! Det måste vara lilla Guldlock, tänker jag, men så minns jag. Krulltotten lägger sig på sova-över-madrassen i vardagsrummet. 

Klockan 6.30: Tigris och Julle (katter) väcker mig och påpekar att det är dags för frukost. Jag går upp och skär ett lammhjärta i småbitar åt dem och gör kaffe och havtornssmörgås åt mig själv. Saltås barsjabröd med havtornsmarmelad, mmm. Placerar frukosten på en bricka och äter upp den i sängen medan jag läser vidare.

Klockan 8: Zenteknikern kommer. Vi dricker kaffe och pratar men han somnar varannan minut, så jag röjer undan datorer, böcker och bricka ur sängen och så får han sova där istället.

Klockan 9: Jag sitter i köket och bloggar. Varje gång jag tänker göra något annat (som att bada eller städa färdigt köket) kommer jag på att det skulle väcka någon av de fem sovande omkring mig. Bara för det har jag verkligen ingen lust att sitta här längre … det får bli en promenad.

Jag läser Ett oskrivet blad av Steven Pinker. Han skriver att vi är det som händer i våra hjärnor, eller att det som händer i våra hjärnor är vi, och att hur hjärnan ser ut alltså gör skillnad. I sammandrag alltså – han berättar om detaljer och sammanhang och återger debatten genom tiderna. 

Lustigt nog är det kontroversiellt. Vi människor och vad som händer mellan oss ska inte ha något att göra med det där klafsiga under skallbenet, ingen likhet med vad katter eller illrar sysslar med. Om man tvivlar på det blir man rasist och sexist.

Den där skräcken för biologin och klafset under skallbenet har jag aldrig begripit mig på. Hur hjärnor ser ut är hur hjärnor ser ut. Inte mer än så. Det är inte alla idiotiska slutsatser någon skulle kunna dra därav. Det är inte lika med de gamla frenologernas obskyra analys av sina skallmätningar. Bojkott av vetenskaper som personer med taskig människosyn kan försöka stödja sig på är inget skydd mot taskig människosyn – då skulle man för övrigt få bojkotta alla vetenskaper. Lite som Pol Pot.

Allt det här utom Pol Pot har Steven Pinker fått in på de första 100 sidorna, och jag bara håller med och håller med när han övertygande och och sympatiskt formulerar tankar som jag alltför många gånger har försökt uttrycka med “jamen liksom”. Med den ganska stora skillnaden att han vet vad han talar om, förstås.