Så märkligt. Alla tidningars största nyhet är att en snart 32-årig kvinna har förlovat sig med sin före detta gym-tränare efter åtta års förhållande. Hennes pappa har frågat regeringen om det är okej. Visserligen var det närmast en formsak, men fråga måste han. Och kvinnan själv måste enligt grundlagen fråga pappa. 

För några år sen, när alldeles vanliga Mette-Marit gifte sig med en norsk prins, jobbade jag med en norrman. Vi jobbade natt på ett gruppboende, och när alla de boende hade gått in till sina lägenheter för natten och vi hade förberett maten till nästa dag och gjort lite annat, då hade vi jour i största allmänhet och pratade om ditt och datt, så länge inget speciellt hände. 

Norrmannen frågade mig vad jag tyckte om det här med Mette-Marit. Jag tyckte väl inget speciellt, mer än att det var synd om henne att hon råkade bli kär i en prins. Men norrmannen – som var en mycket trevlig norrman med i övrigt fullständigt smältbara värderingar – var lite upprörd. Hon hade ju ett barn från ett tidigare förhållande, eller hur var det? Åtminstone hade hon haft ett tidigare förhållande. Hon hade visst rökt hasch också. Det dög inte, tyckte norrmannen. Mette-Marit var väl en lika bra människa som vem som helst. Men de kungliga skulle vara lite bättre än andra, så man kunde se upp till dem.

Om man förstår det där med kunglighet är det kanske en alldeles naturlig åsikt? Vad ska man annars ha dem till, en hel familj i guldbur, utan rätt till privatliv eller rätt att välja sitt liv själva, stenrika men ständigt förföljda? De kanske inte funkar som reklam om de har vanliga mänskliga svagheter? Men om det nu är så – enligt vilken världsbild är det en svaghet att ha ett barn från ett tidigare förhållande?

Gymtränaren har nog inga barn, och han har nog inte rökt något olämpligt heller. Han vet vad han ger sig in på. Men det där med monarki är verkligen bisarrt.