Zenteknikern och jag var på föredrag om husockupationer, hållet av hans forna medockupanter Mullvaden1 och Mullvaden2. Det visade sig vara mer än ett föredrag – det var filmvisning, diskussioner, andra föredrag om senare ockupationer, och där fanns mat och fika i en lokal som fick mig att undra vart de senaste 20–25 åren har försvunnit. Nya utgåvor av samma böcker, samma svarta och röda stjärnor, mat mot frivilliga donationer … 

Själv var jag ockupant-wannabe när det begav sig. Det var aldrig läge, eller jag kom mig inte för. Utom den gången när Pisces och jag tog oss in i varsin etta i ett tomt hus i Hjorthagen. Jag sov en natt i min och målade köksgolvet grönt. Sedan fick hon en annan bostad, och alldeles ensam ville jag inte ockupera.

Husockupationerna har haft olika rubriker: Mullvaden 1977-1978 – protest mot planerad rivning. Skaraborgsgatan 1985 – protest mot planerad renovering alltför långt fram i tiden. Smultronstället i Lund 2008 – “någon cyklade förbi ett tomt hus och vi gick in och kollade, och sen …” Men ockupationerna var mycket mer. De var frön till något annat och större, som handlade om att göra något självständigt och tillsammans, att bygga upp något nytt, ett sätt att leva och vara och samarbeta.

Filmen från Mullvaden visar demonstrationer och Mullvadsoperan i svartvit oskärpa (”jag har nästan börjat minnas den tiden i kornigt svartvitt, men det var faktiskt i färg!” sa Mullvaden1). I demonstrationerna går alla möjliga, till exempel gamla gubbar och gummor som säger att det är rätt att ockupera, de ska inte få riva hela stan! Nunnor i husen mittemot skickade över mat och förnödenheter på linor när husen var belägrade. Och när Mullvaden skulle stormas sjukskrev sig poliserna, så man fick ta in poliser från andra delar av landet för att kunna storma.

Nu lyfts ockupanterna ut på rutin. Ut ska de, fort, de ska inte ha en chans. Ingen tid ska ges för att lära känna grannarna, få stöd, skapa ett liv, få hemkänsla och mobilisera vänner som kan hjälpa till vid angrepp. Det ska inte vara någon idé att ockupera.

Varför är det så viktigt att snabbt slänga ut folk från hus som ingen använder? Kanske för att det nya de bygger upp är oberoende av den heliga äganderätten, inte bygger på makt och hierarkier, inte är till för någons materiella vinning och inte låter sig kontrolleras. Men hur ska samhället kunna utvecklas om man förbjuder utvecklingen?

Svaret på frågan vart de senaste 20 åren har tagit vägen är förresten: Nu är det quinoa i grönsaksröran. Det är inte samma bok, och den nya är sannolikt bättre. Det finns bara sojamjölk till kaffet. Smultronstället har en grupp på Facebook. Och de aktiva i kulturföreningen Tellus bjuder in människor som ockuperade hus för 30 år sedan. Det är inte som på bokkaféet Svarta månen, helt impregnerat så att alla som är ett par år äldre och har en lite annan synvinkel på saker glider av och känner sig ovälkomna.

Och det är en större förändring än om de hade slutat sälja svarta stjärnor.