Rakt fram i 30 kilometer i timmen
En riktig man är en man som kan backa med släp. Citat från Leo som citerar Ronny Eriksson i en debatt om könsroller i tv.
Jag kommer att tänka på när Synesteten gick på skogsbruksgymnasium och skulle lära sig backa en traktor med släp. Han sa efteråt att han aldrig har varit så arg i hela sitt liv, och om man har sett en arg Synestet så säger det en del. En halv dag höll han på. Det var någon sorts prov, man fick inte godkänt om man inte klarade det. Till slut backade han rakt in i ladan med ett brak. Han fick göra om provet en annan dag och bli en riktig man.
Han lade ner det där med skogsbruk sen, det var inte riktigt hans grej.
Vad en riktig kvinna är vet jag inte. En kvinna som inte kan backa med släp? I så fall är jag en riktig kvinna. Jag kan inte backa alls, har inte ens försökt.
Senaste gången jag försökte köra bil körde jag rakt fram på en liten skogsväg. Bredvid satt min kompis Sjung & hoppa och bakom satt Skogsmannen, pappa till Synesteten och Krulltotten.
Jag var riktigt nöjd eftersom jag en stund hade kommit upp i hela 30 kilometer i timmen. Men där framme delade sig vägen. Rakt fram fanns ett dike och sedan en åker. Jag var tvungen att svänga. Samtidigt skulle jag fortsätta att gasa och kanske också göra något med växelspaken. Det var för mycket. Medan jag försökte samla tankarna och vidarebefordra budskapet till musklerna, kom diket närmare.
– Sväng! Sväng! Du måste svänga nu! SVÄNG! skrek Sjung & hoppa och Skogsmannen.
Ja, jag måste nog svänga nu, tänkte jag. Hur är det nu, svänger man åt det håll man ska till? Eller gör man tvärtom, som på en utombordare? Och kan de inte sluta skrika, så jag kan tänka?
Sjung & hoppa tog tag i ratten och skulle svänga, men då skumpade bilen till och stod på näsan i diket. Det var inte så farligt, ingen gick sönder, inte ens bilen. Men Sjung & hoppas sambo fick komma med sin televerksbil (ja, så länge sedan är det) och dra upp bilen.
I motsats till mig kan Synesteten köra bil, även om han helst inte backar traktorer med släp. Men något körkort har han inte. Man måste ju forcera byråkratin också.
Det var faktiskt jag som satt bredvid. Det var i Julita och en vit Volvo och vi var på väg mot ett stenblock när jag tog tag i ratten. Jag tror vi höll oss kvar på vägen, faktiskt. Eller har detta hänt mer än en gång?
Apropå det så körde morfar in i en vägskylt en gång, har jag hört berättas. Vägen delade sig och han kunde inte bestämma sig för åt vilket håll han skulle köra, så det blev rakt fram och där stod vägskylten. Sannolikt satt momma bredvid och gav goda råd eller så.
Du satt bredvid en annan gång
Egentligen kanske det var senare.