Mandala

Bokrea på Hedengrens: trappan ner och varv på varv på varv på varv runt det ått- eller sexkantiga rummet med takfönster i mitten. En bok om mord på Östermalm, där en fascinerad författare följer Harry Friberg och andra i spåren. En lärobok i xhosa, Så talade Zarathustra, böcker av Burroughs som man väl borde ha läst, en Joyce Carol Oates som jag aldrig har sett. Stora vackra bilderböcker som jag går förbi och tänker: en annan dag, när jag har plats på kaffebordet. Faïza Buene, Lotta Thell, Erlend Loe och hans och tecknaren Kim Hiorthøys fantastiska lilla tunna Maria & José som du, kära bloggläsare, genast måste springa dit och inköpa à 20 kronor! De vill bli av med den för att tömma hyllorna. Men du behöver den för att det är en bok att bli glad och förvånad över. Mer säger jag inte, du ska ju bli förvånad.

Och där är en tjock bok med guldfärgat omslag och text i två vackra, gammaldags typsnitt, och namnet Steven Pinker överst. Någon sa till mig en gång att läsa en bok av Steven Pinker. Var det den här? Jag vet inte säkert, men den verkar handla om det vi pratade om den gången. Boken heter Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur. Jag tar med mig den och fortsätter min färd runt, runt. 

Nu, efter en timme där nere, vill jag ut. Jag har saker att göra hemma, och på hemvägen vill jag börja läsa Steven Pinkers bok. Men det är hopplöst att få syn på vägen ut! Det finns ju böcker, böcker, böcker överallt, hur ska man då få syn på en trappa bortom böckerna? För åttonde gången på kort tid går jag förbi hyllan med läroboken i xhosa, och andra i hausa och hebreiska. Nej, det duger inte. Jag tvingar mig att inte titta på böckerna, går sakta och tittar på väggarna, och får syn på trappan. Sliter mig loss, går upp, betalar mina böcker och är fri.

Hinner inte lägga ut texten om detta eftersom jag gör tidning, men läs det här. Det verkar finnas fler fall dessutom. 

Och läs det här. John Kennedy säger alltså att de betalar 750 miljoner pund om året för lobbyverksamhet och jakt på fildelare. Jag får inte en känsla av en bransch i nöd, precis. Inte heller av en bransch som prioriterar filmare och musiker speciellt högt. De verkar snarare vara slagträn.

Så märkligt. Alla tidningars största nyhet är att en snart 32-årig kvinna har förlovat sig med sin före detta gym-tränare efter åtta års förhållande. Hennes pappa har frågat regeringen om det är okej. Visserligen var det närmast en formsak, men fråga måste han. Och kvinnan själv måste enligt grundlagen fråga pappa. 

För några år sen, när alldeles vanliga Mette-Marit gifte sig med en norsk prins, jobbade jag med en norrman. Vi jobbade natt på ett gruppboende, och när alla de boende hade gått in till sina lägenheter för natten och vi hade förberett maten till nästa dag och gjort lite annat, då hade vi jour i största allmänhet och pratade om ditt och datt, så länge inget speciellt hände. 

Norrmannen frågade mig vad jag tyckte om det här med Mette-Marit. Jag tyckte väl inget speciellt, mer än att det var synd om henne att hon råkade bli kär i en prins. Men norrmannen – som var en mycket trevlig norrman med i övrigt fullständigt smältbara värderingar – var lite upprörd. Hon hade ju ett barn från ett tidigare förhållande, eller hur var det? Åtminstone hade hon haft ett tidigare förhållande. Hon hade visst rökt hasch också. Det dög inte, tyckte norrmannen. Mette-Marit var väl en lika bra människa som vem som helst. Men de kungliga skulle vara lite bättre än andra, så man kunde se upp till dem.

Om man förstår det där med kunglighet är det kanske en alldeles naturlig åsikt? Vad ska man annars ha dem till, en hel familj i guldbur, utan rätt till privatliv eller rätt att välja sitt liv själva, stenrika men ständigt förföljda? De kanske inte funkar som reklam om de har vanliga mänskliga svagheter? Men om det nu är så – enligt vilken världsbild är det en svaghet att ha ett barn från ett tidigare förhållande?

Gymtränaren har nog inga barn, och han har nog inte rökt något olämpligt heller. Han vet vad han ger sig in på. Men det där med monarki är verkligen bisarrt.

Zenteknikern och jag var på föredrag om husockupationer, hållet av hans forna medockupanter Mullvaden1 och Mullvaden2. Det visade sig vara mer än ett föredrag – det var filmvisning, diskussioner, andra föredrag om senare ockupationer, och där fanns mat och fika i en lokal som fick mig att undra vart de senaste 20–25 åren har försvunnit. Nya utgåvor av samma böcker, samma svarta och röda stjärnor, mat mot frivilliga donationer … 

Själv var jag ockupant-wannabe när det begav sig. Det var aldrig läge, eller jag kom mig inte för. Utom den gången när Pisces och jag tog oss in i varsin etta i ett tomt hus i Hjorthagen. Jag sov en natt i min och målade köksgolvet grönt. Sedan fick hon en annan bostad, och alldeles ensam ville jag inte ockupera.

Husockupationerna har haft olika rubriker: Mullvaden 1977-1978 – protest mot planerad rivning. Skaraborgsgatan 1985 – protest mot planerad renovering alltför långt fram i tiden. Smultronstället i Lund 2008 – “någon cyklade förbi ett tomt hus och vi gick in och kollade, och sen …” Men ockupationerna var mycket mer. De var frön till något annat och större, som handlade om att göra något självständigt och tillsammans, att bygga upp något nytt, ett sätt att leva och vara och samarbeta.

Filmen från Mullvaden visar demonstrationer och Mullvadsoperan i svartvit oskärpa (”jag har nästan börjat minnas den tiden i kornigt svartvitt, men det var faktiskt i färg!” sa Mullvaden1). I demonstrationerna går alla möjliga, till exempel gamla gubbar och gummor som säger att det är rätt att ockupera, de ska inte få riva hela stan! Nunnor i husen mittemot skickade över mat och förnödenheter på linor när husen var belägrade. Och när Mullvaden skulle stormas sjukskrev sig poliserna, så man fick ta in poliser från andra delar av landet för att kunna storma.

Nu lyfts ockupanterna ut på rutin. Ut ska de, fort, de ska inte ha en chans. Ingen tid ska ges för att lära känna grannarna, få stöd, skapa ett liv, få hemkänsla och mobilisera vänner som kan hjälpa till vid angrepp. Det ska inte vara någon idé att ockupera.

Varför är det så viktigt att snabbt slänga ut folk från hus som ingen använder? Kanske för att det nya de bygger upp är oberoende av den heliga äganderätten, inte bygger på makt och hierarkier, inte är till för någons materiella vinning och inte låter sig kontrolleras. Men hur ska samhället kunna utvecklas om man förbjuder utvecklingen?

Svaret på frågan vart de senaste 20 åren har tagit vägen är förresten: Nu är det quinoa i grönsaksröran. Det är inte samma bok, och den nya är sannolikt bättre. Det finns bara sojamjölk till kaffet. Smultronstället har en grupp på Facebook. Och de aktiva i kulturföreningen Tellus bjuder in människor som ockuperade hus för 30 år sedan. Det är inte som på bokkaféet Svarta månen, helt impregnerat så att alla som är ett par år äldre och har en lite annan synvinkel på saker glider av och känner sig ovälkomna.

Och det är en större förändring än om de hade slutat sälja svarta stjärnor.

Min vän Zenteknikern ringde just och berättade att han har fått veta att han är Satan. 

Han har flyttat till ett litet samhälle i inlandet, och där finns inte så mycket att göra, så han hade nappat på en lapp om ett andligt möte. Besökarna var medelålders kvinnliga företagare som alla hävdade att de hade varit häxor i tidigare liv och blivit hängda. De var mycket arga och bittra mot alla män – sina egna brukade de söva ner med dekokter. En av dem förklarade att det brukar gå illa för alla som satte sig upp mot henne. Deras lastbilar välte, deras bildäck blev punkterade och allt sammansvor sig mot dem på alla vis. 

En annan förklarade att man måste begränsa användningen av datorer till chefer och företag, för miljöns skull. Zenteknikern opponerade sig, och då gaddade sig damerna samman och hävdade att det var något fel på hans aura – den var mycket stark och sprakade i alla färger, och det var inte bra … De kom fram till att han var Satan, och varnade högljutt varandra för att sitta för nära. 

Stackarna, de brukade nog få vara panelhönor på Blåkulla när det begav sig. Men bara så ni vet: Mandala har kontakter i underjorden.

Krulltotten, 17 år, läser en rubrik i Tidningen om röda khmerer som står inför rätta, och frågar:

– Röda khmererna, vad är det för några?

Jag börjar förklara att det var kommunister i Kambodja som …

– Kommunister, det låter inte särskilt läskigt.

– Nej, men det här var en grupp som tog makten och dödade miljoner människor. De dödade folk bara för att de till exempel var utbildade på universitetet.

– Jaha, oj. När jag tänker kommunister, tänker jag på småtjejer i femman eller sexan som har palestinasjal och går på demonstrationer.

Jag är språkpolis på mitt jobb. Varje gång någon ska skriva en förkortning frågar de mig vilka bokstäver som ska vara stora och vilka som ska vara små – nej, kanske inte varje gång, men låt oss säga varannan. 

Ibland vet jag och ibland måste jag kolla, för regler om hur man ska skriva förkortningar är gärna lite röriga. Språkrådet kan säga en sak, Mediespråkgruppen en annan och våra skrivregler en tredje, och ibland ändrar jag för att det blir tydligare – tycker jag. Och ingen frågar, för jag kan ju det där. Eller? 

Ta förkortningen PUT, för permanent uppehållstillstånd. Eller put, som det ska skrivas enligt Språkrådet eftersom det uttalas som ett ord. Jag vill gärna vara tydlig, så jag började köra med versaler för att ingen skulle tro att det bara var något som putade (fast vem ansöker om att få puta?). 

Nu kom min arbetskamrat P1 in och frågade varför det skulle vara så egentligen. Det uttalas ju som ett ord. Varför skulle det bli tydligare med versaler? Efter lite diskussion hit och dit kom vi fram till att hennes argument var bättre. Hon blev lite förvånad över att jag sa att det var skönt att bli ifrågasatt. Men det är det. Det är ju inte alltid man tar sig tid att ifrågasätta sig själv och sina egna beslut, fast det skulle behövas.

Min utmärkta kollega Tintin har frågat kunniga personer vad flumvänster egentligen innebär. Ett av svaren innehöll en utförlig checklista, enligt vilken hon uppfyller 8 av 14 krav på en sann medlem av flumvänstern. Här kommer checklistan och mitt resultat:

Jag tror inte det finns någon vetenskaplig definition på flumvänster men tillåt mig bistå med några utmärkande drag;_

• Är helt såld på ”Global Warming” konceptet eftersom USA ej skrivit på Kyoto avtalet. Har aldrig läst en vetenskaplig rapport som stöder fenomenet men har sett ensamma isbjörnar och kalvande isar på TV. Blir förbannad om någon ifrågasätter växthuseffekten och stämplar denne som kapitalets och förtryckarnas röst.

Njaha? Jag är inte naturvetare, men finner det säkrast att lyssna på dem som är det i så här allvarliga fall. Och de flesta av dem hävdar att vi värmer upp planeten lite väl mycket. Ger mig själv 1 poäng här, först som sist. 

• Är emot långa fängelsestraff eftersom ”ingen blir bättre av fängelse”. Har aldrig varit utsatt för brott och har ej fått sina barn våldtagna eller mördade.

Om jag hade fått mina barn våldtagna och mördade så hoppas jag att jag ändå skulle förespråka metoder som gör någonting bättre snarare än värre. Om man måste hämnas får det ske utan statligt stöd. 1 poäng.

• Är emot försvarsmakten av princip. Kan ej definiera varför utan kopplar samman detta med det militärindustriella komplexet. Vet inte riktigt vad detta är heller. Vid pressade situationer dras Ådalen fram som argument.

Jag är emot militären för att jag är emot krig. Jag är emot vapenindustri för att jag är emot vapen. Ärtrör är okej. 1 poäng.

• Tycker Sveriges insats under andra världskriget var hedervärd.

Det kunde ha varit värre. Min mormor gjorde en bra insats i alla fall, för hon hjälpte judiska flyktingar att komma till Sverige. Ingen poäng.

• Är för ett multikulturellt samhälle så länge inte egen dotter gifter sig med muslim. Har aldrig jobbat i den muslimska världen men uttalar sig gärna om vad som står eller inte står i Koranen. Har inte läst den.

Har ingen dotter. Är emot arrangerade äktenskap, anser att barnen ska välja själva. Uttalar mig aldrig om vad som står i koranen utan att kolla – den står i bokhyllan. Ja, självklart är jag för ett multikulturellt samhälle. 1 poäng.

• Är för en skola utan krav. Var ofta själv duktig i skolan och hade höga betyg men ”tänker på alla andra”. Har aldrig gått i skola utomlands men uttalar sig gärna negativt om utbildningen i andra länder. Speciellt anglosaxiska länder.

Kan inte ta ställning till ovanstående rappakalja. Tycker att man ska ställa högre krav på skolorna. 1 poäng, minst.

• Vill ha mindre poliser i samhället. Har aldrig blivit attackerad ensam en natt och försökt larma polis.

Det är de små, små poliserna som gör det … Nä, jag har aldrig blivit attackerad på natten. 1 poäng.

• Tror att svensk television är neutral och obunden.

Nej, jag vet hur svensk television styrs, ungefär. Ingen poäng.

• Tror att följande åsikter är mainstream: anti-israel, pro-abort, för likkönade äktenskap och adoption, för kvinnliga präster, för kvotering, för ekonomisk utjämningspolitik etc.

Det beror väl på om man umgås mycket med Åke Green. Det gör jag inte – 1 poäng. Likkönad adoption? Skulle aldrig adoptera ett lik överhuvudtaget, med eller utan kön. Eller gifta mig med ett.

• Tror att svenska socialförsäkringssystemet är en förebild för andra länder

• Har hört att det var det i fornstora dar. Jag tycker att vi ska ha medborgarlön. 1 poäng, överväger fler trots att jag har bestämt mig för ett binärt system.

• Tror att våra affärer är välsorterade och att utbudet är stort

“Tycker” är det verb jag skulle föredra här. Ofta finns det ett stort utbud av för mig komplett meningslösa saker och ganska lite som jag vill köpa, men ibland finns det bra saker också. Svarar “jaså” och får 0 poäng.

• Tycker att kraven ska vara lägre för t.ex kvinnor som vill bli brandmän. Har aldrig varit klämd under en sjuttiokilos träbalk i ett brinnande hus.

Jag vet ingenting om kraven på t ex kvinnor som vill bli brandmän, men eftersom jag aldrig har varit klämd under något alls i ett brinnande hus blir det 1 poäng ändå.

• Vet att kvinnor i Afghanistan fått det bättre efter det att USA och dess allierade använt militärt våld mot Talibanerna men väljer att förtränga detta

Jag vet ingenting om den saken. Har hört om en del som har fått det bättre och en del som har fått det sämre. Verkligheten är sällan enkel, fast det finns de som väljer att förtränga detta. 0 poäng.

• Har aldrig besökt Nord-Korea 

Gills Yttermalung? Inte? 1 poäng. 

10 poäng av 14. Var går gränsen?

Det finns ett förslag om att den svenska regeringen inte ska få se på läskiga sidor på internet. Lite konstigt – jag föreställde mig att det fanns en nedre åldersgräns för statsråd, och att den inte låg under 15 år? Men den italienska regeringen har andra begränsningar. Den måste ha din legitimation för att få använda internet! Den drar sig inte ens för erkänna det. Men det kanske är okej i Italien att använda andras leg. Rena maffiastyret.

En riktig man är en man som kan backa med släp. Citat från Leo som citerar Ronny Eriksson i en debatt om könsroller i tv. 

Jag kommer att tänka på när Synesteten gick på skogsbruksgymnasium och skulle lära sig backa en traktor med släp. Han sa efteråt att han aldrig har varit så arg i hela sitt liv, och om man har sett en arg Synestet så säger det en del. En halv dag höll han på. Det var någon sorts prov, man fick inte godkänt om man inte klarade det. Till slut backade han rakt in i ladan med ett brak. Han fick göra om provet en annan dag och bli en riktig man.

Han lade ner det där med skogsbruk sen, det var inte riktigt hans grej.

Vad en riktig kvinna är vet jag inte. En kvinna som inte kan backa med släp? I så fall är jag en riktig kvinna. Jag kan inte backa alls, har inte ens försökt. 

Senaste gången jag försökte köra bil körde jag rakt fram på en liten skogsväg. Bredvid satt min kompis Sjung & hoppa och bakom satt Skogsmannen, pappa till Synesteten och Krulltotten. 

Jag var riktigt nöjd eftersom jag en stund hade kommit upp i hela 30 kilometer i timmen. Men där framme delade sig vägen. Rakt fram fanns ett dike och sedan en åker. Jag var tvungen att svänga. Samtidigt skulle jag fortsätta att gasa och kanske också göra något med växelspaken. Det var för mycket. Medan jag försökte samla tankarna och vidarebefordra budskapet till musklerna, kom diket närmare. 

– Sväng! Sväng! Du måste svänga nu! SVÄNG! skrek Sjung & hoppa och Skogsmannen. 

Ja, jag måste nog svänga nu, tänkte jag. Hur är det nu, svänger man åt det håll man ska till? Eller gör man tvärtom, som på en utombordare? Och kan de inte sluta skrika, så jag kan tänka?

Sjung & hoppa tog tag i ratten och skulle svänga, men då skumpade bilen till och stod på näsan i diket. Det var inte så farligt, ingen gick sönder, inte ens bilen. Men Sjung & hoppas sambo fick komma med sin televerksbil (ja, så länge sedan är det) och dra upp bilen. 

I motsats till mig kan Synesteten köra bil, även om han helst inte backar traktorer med släp. Men något körkort har han inte. Man måste ju forcera byråkratin också.