Mandala

Det släktforskas i släkten, och ju längre bak i tiden man kommer, desto mer exotiska släktingar hittar man. Helt naturligt – släkten består nog mest av bönder, lite präster och en och annan borgare, men hittar man dokumentation över folk som levde på 1300-talet så inte finns där många bondpigor. 

Ändå blir jag lite skakad över att hitta den heliga Birgitta. Och en polsk prinsessa, en böhmisk kung och lite annat smått och gott. Den heliga Birgittas dotter Märta gifte sig med Sigvard “rövaren” Sigvardsson Ribbing, och det gillade inte den heliga Birgitta. Det var hon som kallade honom Sigvard Rövaren, och det var visst inte helt taget ur luften. Men varken hon eller Märta hade något att säga till om, för giftermålet ingick i en politisk uppgörelse.

Den polska prinsessan var född 1116 och gifte sig med två svenska kungar och en rysk furste. Även hon gifte sig av politiska skäl, antyder källorna. Det var väl så, att äktenskapet på den tiden var instiftat till samhällets bestånd. 

Nu ska det inte vara det längre. Vigselakten ska passa par av alla möjliga könssammansättningar och då ska samhällets bestånd inte längre vara med. Tanken är sannolikt att samhällets bestånd innebär små barn, men den som vet hur sådana blir till vet att äktenskapet i sig varken gör till eller från. Kort sagt: inte en dag för tidigt att omformulera sig. 

Själv har jag fått en uppenbarelse där Gud befaller mig att göra anspråk på den böhmiska tronen, som lär vara ledig för tillfället. Böhmen är väl med i EU, så jag kan söka jobbet i tre månader. Får jag det inte så blir jag sjörövare istället. Man har det ju liksom i blodet.

En kväll när allt var släckt och mörkt hörde jag sång utanför fönstret. Blues med känsla och magstöd, en mörk och ganska vacker röst, men var det en man eller en kvinna som sjöng? Och varför där i mörkret bland busksnåren? Enkel text: Oh yeah, oh yeah, oj oj oj … och sedan en melodislinga som inte hörde hemma i någon känd musikstil. 

Jag gick ut i köket för att ta en titt på sångaren, och upptäckte att han var svart, luden och stod på kattstegen och tittade in med självlysande ögon. Julle försökte anfalla genom det stängda fönstret. Med Arga leken och högljutt väsande lyckades jag slutligen skrämma iväg den efterhängsne, och Julle slapp sexuella trakasserier. Men sången var vacker.

Här är en annan musikalisk katt. Här är hon igen.

Mentalt oväder på jobbet: en illa synkroniserad flytt en halvtrappa ner, dålig information, ingen telefon, bara lite uppkoppling och det mesta huller om buller.

– Vi skulle ju ha möte om det här på fredag!? sa vi till Ali som hade skött flytten.

– Det var bråttom, och det har varit så jävla många möten, sa Ali.

– Och? sa vi. 

Ja, vi har haft möten om flytten. Men i onsdags upptäckte vi att en vägg som skulle rivas fanns kvar, och ska rivas mycket senare eller inte alls. Vi hade tänkt ut hur vi skulle sitta, men vi måste tänka om.

Den goda stämning som infann sig när vi alla fick se Tidningen 1 i nya kläder och den nya Tidningen 2 – den har blåst bort. Jag hann inte ens berätta om hur fint det blev. Det blev det i alla fall.

Nu har vi gjort klart veckans tidningar. Vår vanliga tidning på nytt sätt, och en ny. Allt är nytt: loggorna, mallarna – hallå, var är mallarna? Va, finns de inte än? Vilken färg ska vi ha på loggan – röd? Varför då, och varför just den röda? Ja okej då. Och vad ska vi ha på alla sidorna? – Nej förresten, hur ska vi få plats med allt material? Vi får flytta en sida. Och hur ska vi göra med Gaza? 

Bilderna från Gaza. Bilderna från bildbyråerna är värre än de bilder vi får se i svenska media – men Al-Jazeera visar även det allra värsta på video. Det är outhärdligt. Vi diskuterar på redaktionen om vi borde vara mindre försiktiga så att folk fattar hur hemskt det är. Men de här föräldrarna som står och gråter vid sina döda barn, vill de ha närbilder i tidningarna? Tidningarna är nog deras minsta problem, säger någon. Kanske det, men i deras situation skulle jag vilja döda alla som stod bredvid och blixtrade med kameror. Allt har så många sidor, även en tidning … Nej, vi tar inte de hemskaste bilderna, vi bara pratar om varför vi inte gör det. 

Det mesta faller på plats allteftersom, mallen dyker upp och vi får ordning på alla texterna. Mitt i jobbet blir det dags att titta på klockan och spåra upp ungarna, för vi är bjudna på middag hos mina föräldrar. Synesteten lovar att vara vid rätt t-banestation klockan 17.30, men var är Krulltotten? Inte hemma, och mobilen är avstängd. 17.15 får jag tag i honom via en kompis mamma. De är hos en annan kompis och ska just laga mat. Middagen har han fullständigt glömt bort. Han ställer in, och jag åker försenad för att möta Synesteten. 

Hos pappa och Lera (bonusmamma) är det stillsamt, vackert och väldoftande. Vi får lammstek och en fantastisk sallad med äpplen, och till efterrätt apelsinskivor med granatäpple och mandel. Det är mycket gott. Och vi börjar prata om Gaza.

Vapenindustrin myser nu, säger Synesteten och hävdar att de har lobbat igång kriget. Lera tror inte att det är så enkelt – det tror kanske ingen av oss, men de två är de mest debattglada. Det blir en lång diskussion om företagens drivkrafter, lobbyismens makt, konspirationsteorier och tron på det goda. 

Då ringer telefonen. Det är Reportern – en kollega har fått tag på en palestinsk familj i Sverige som berättar om sin oro för släkt och vänner i Gaza, och hur de bevakar tv:n dygnet runt. Vi får plocka bort en artikel ur den nästan färdigredigerade tidningen men den här måste vi ha! En personlig vinkel är precis vad vi behöver.

Så blir vår första dubbelpressläggning ännu lite mer tumultartad, men efteråt är vi förvånade över att det inte var värre. Den nya tidningen har Gaza på ettan.

Nyheter på radion: ett våldsamt nyår, flera döda, massor av unga alkoholpåverkade män som har slagit och skurit sönder varandra. Killar i mina barns ålder, tänker jag och blir kall efter ryggraden. “Också ett sätt att fira”, säger Krulltotten och himlar med ögonen. Tack snälla Krulltott för att du spelade brädspel med dina kompisar hela natten, och tack snälla Synesteten för att du firade nyår med din flickvän! Men alla de andra …

Gamla nyheter som landar först nu: Kristina Alvendal och hennes kamrater vill bygga sönder stan. Planerna är inte nya, det är detsamma som Stadsledningskontoret och sossarna höll på med för fem–sex år sedan, men nu går de ut öppet: “Bygg ihop stadsdelarna, bygg i grönområdena”. Jag blir så förbannad så jag nästan vägrar läsa det, men jag biter ihop och läser.

Bostadsbristen i Stockholm är en social konstruktion, som så mycket annat. Det finns en plan bakom den, det ska vara högt tryck på staden för att få in de rika och välutbildade och pressa ut resten i periferin. Stockholm ska bli en tillväxtmotor, hette det då. Kanske använder de något annat uttryck internt numera. 

Utåt vädrar framtidsnostalgikerna sina 60-talsdrömmar om en serietidningsmetropol, och Kristina Alvendal talar om trygghet. En viss typ av kvinnliga politiker gör gärna det, jag tror man ska tänka på stackars kvinnor som går på mörka skogsvägar med vitnande knogar runt handväskan … Trygghet är viktigare än biologisk mångfald, säger Kristina. Grönområden är otrygga, speciellt om de innehåller ruttna träd. Ska det vara grönt i städerna ska det gröna stå i fina rader i prydliga parker.

Vi bor nära ett stort gärde. För några år sedan föreslog någon (Skönhetsrådet? Stadsledningskontoret?) att gärdet skulle piffas upp. Stigarna skulle bli asfalterade gångvägar med belysning, buskarna skulle belysas konstnärligt och det hela skulle bli civiliserat. Men intresset för att piffa upp gärdet var obefintligt. Folk rastar sina hundar där, åker längdskidor, har picknick, spelar brännboll, lär sina barn cykla. Ingen hade saknat konstnärligt belysta buskar eller asfalterade gångstigar. Framför allt inte de pensionärer vars behov politikerna åberopade. De tyckte det var en urfånig idé.

Det landade i en kompromiss. Buskagen fick vara i fred, men stigarna skulle ersättas med asfalterade gångvägar med belysning, för trygghetens skull. Enligt min mening är mörker helt ofarligt även om man retar det, men för all del … “Tre ordentliga asfalterade gångvägar är självklart bättre än tio leriga stigar!” sa en socialdemokratisk politiker.  

Tyvärr kunde de asfalterade gångvägarna inte följa de gamla stigarna, som gick där folk ville gå. En grupp politiker och tjänstemän drog istället vägarna på nya ställen som de tyckte var mycket bättre. Nu går de asfalterade gångvägarna över gärdet, korsade av de leriga stigarna som leder dit vi envisas med att vilja gå. Där står några ruttna träd i en dunge också, men vi som bor här känner dem och vet att de är snälla. 

Men se upp när Kristina Alvendal och hennes kollegor talar om trygghet. Det är en eufemism för ofrihet.

Ja, gott nytt år allihop! Jag tog ledigt i mellandagarna eftersom jag hade besök, och sitter hemma och försöker koncentrera mig på jobb nu istället. Nyårsfyrverkerierna smäller för fullt utanför, men jag har laddat ner en massa Pink Floyd och gjort en lång låtlista som går runt. Mest är det låtar från LP-skivor jag en gång hade men sedan gav bort: Meddle, Dark side of the moon, Wish you were here, The Wall.

Nej just det, det går inte alls bra med koncentrationen. Tidning? Två tidningar? Jag? Men det ordnar sig. Det måste det, annars kan jag ju inte sitta och skriva så här heller. “Tyvärr bröt jag benet” … “Jaha, det var inte precis vad du skrev i din blogg” … det går ju inte.

Jag fick ett anfall av akut nostalgi när Krulltotten nyligen meddelade att Pink Floyd var jättebra. Han hade hört The Wall som jag tyckte var helt fantastisk när den kom när jag var 17 – men den är lite mer uppblåst än något i längden kan vara utan att spricka. Numera tycker jag att de tidigare Pink Floyd-albumen är roligare att lyssna på – Meddle till exempel. Hmm, är Echoes för lång att lägga in här, tro? 23 minuter … äsch, jag provar.

Ja, filen är alldeles för stor, så det får vara. 

Då så. Nu har de smällt klart här ute, till katternas stora lättnad, och min med. Klockan är 1.26 … och bara för det kom en smäll till och sen ett illvrål och lite mer smällar. Ingen verkar ha blivit skadad. Gott nytt natt, nu ska jag jobba!