Det här är en rätt så hård arbetsvecka, men … nej, jag säger inget om hur det kommer att gå. Det vet vi i morgon eftermiddag. 

I varje fall åtog jag mig att fylla sidan 22 i Tidningen, under förespeglande att jag hade en bra idé. Det fanns en text som vi kunde använda; den handlar om en arg man som kämpar för en rättvis sak. Det är en bra text, men nu inser jag att den inte passar. Jag måste hitta på något annat, och det måste vara bra, och det måste vara nu i kväll. 

Men så börjar Krulltotten och jag diskutera hur aboriginerna kom till Australien, om människan hade ett språk för 60 000 år sedan, hur avancerade båtar man kunde bygga … Han blir irriterad på att jag inte tycker att hans populärvetenskapliga bok med 50 sidor källhänvisningar duger som källa när jag själv inte ens kan redovisa mina källor, och det kan jag ju förstå. Han använder inte ordet antiintellektuell, men han menar det. 

Min källa är, minns jag till slut, en lärare i språkhistoria på universitetet, och det jag påstår om språket sas under en lektion för flera år sedan (se till att alltid få skriftligt på intressanta upplysningar …). Slutligen hittar jag en språkvetenskaplig bok i bokhyllan och en arkeolog på nätet som till hälften stöder mina påståenden, men Krulltotten tycker att en paleontolog borde vara mer tillförlitlig. Vi borde nog sova båda två, det hör jag på oss. Tittar på klockan och den är nästan 24. Typiskt, hur ska jag göra nu?

Krulltotten går och lägger sig, men jag ska fortfarande fylla sidan 22. Kommer jag att övertyga mig själv om att den arge rättvisekämpen är det rätta? Eller kommer en välsynkroniserad snilleblixt att lysa upp mitt inre universum? Jag får sova på saken, för nu far ögonlocken ner med en smäll.