Jag skulle skriva något om den där säkerheten som vi skolas in i att acceptera, och som nästan uppfattas som ett lyxproblem för killar under 27 som kommunicerar på 1337 och har tröjor med skämt i form av matematiska formler … medan den faktiskt ganska prydligt undanröjer mycket av det vi är vana vid att uppfatta som tryggt och säkert: yttrandefrihet, informationsfrihet, rättssäkerhet. Men vad kan jag säga som inte redan sägs? Jag provar så här istället.
I morse vaknade jag och var irriterad på en person på ett forum på nätet. Det är ett forum där jag tittar in ibland för att hävda min kontroversiella åsikt i en debatt om utekatter, eller få veta något om balanserad näring för en katt som vägrar äta industritillverkad kattmat, eller se om någon kul person har skrivit något. Där finns några som alltid är roliga att läsa även om vi bara håller med varandra i några få, irrelevanta frågor. Irrelevanta just där alltså.
Den irriterande diskussionen ägde rum i off-topic-forumet, eller forumet för irrelevanta frågor som det borde heta på svenska. Eller ovidkommandetorget. Någon frågade efter fördomar mot överviktiga, för att få veta om folk verkligen trodde att överviktiga var överviktiga bara för att de hade dålig karaktär.
Det dök upp ett antal personer som trodde just det. De brukade sitta på restauranger och glo på tjocka människor som åt och tycka att det var äckligt. De brukade också titta vad folk handlade i affärer och reflektera över om de verkligen borde äta det där. Herregud, undra på att de inte reagerar över alla möjliga storebrorslagar! Men det där är en parentes, storebrorslagarna tar vi i ett annat inlägg.
Sedan dök det upp andra som tyckte att folk kunde sköta sig själva och att det var fånigt att moralisera över människor man inte känner och inte vet något om. Kanske är de nere och handlar åt någon annan, kanske ska de ha barnkalas, vad vet man? Skaffa ett liv!
Och då kom det. Ungefär så här: “Jag ägnar verkligen inte lång tid åt att titta i tjockisars varukorgar i affären och reta mig på vad de köper. Jag retar mig på det, men tjockisar kommer LÅNGT ner på min lista. LÅNGT efter X och Y och LÅNGT som FAN efter ‘leka snäll och god utan fördomar och elaka tankar’-människor.”
“Leka snäll och god utan fördomar”? Ingen är utan fördomar, men utan distans till dem kan man bli inskränkt också. Man kan rentav börja tro att alla innerst inne har precis samma fördomar som man själv. Påstår de något annat så leker de snälla. Jo precis.
Det fungerade att skriva av sig. Irritationen rann av och den lilla dumma näbbgäddan hamnade LÅNGT ner på min lista. Nu är jag snäll, snäll, snäll och har inga elaka tankar alls …
Det är för tidigt för semlor än, men ibland hinner det bli för sent medan jag inväntar en lämplig tisdag, så vi bakade semmelbullar i dag. Jag ställde dem att svalna en liten stund och fyllde dem sedan med mandelmassa och grädde.
Någon mindre ivrig och semmelsugen person hade förstås låtit semlorna svalna längre … Vispgrädden smälte till en vätska som bildade en pip av mandelmassan och rann ut över vem som än försökte äta semlorna.
Jodå, sidan 22 ordnar sig. Om inget moment 22 uppenbarar sig.
Det här är en rätt så hård arbetsvecka, men … nej, jag säger inget om hur det kommer att gå. Det vet vi i morgon eftermiddag.
I varje fall åtog jag mig att fylla sidan 22 i Tidningen, under förespeglande att jag hade en bra idé. Det fanns en text som vi kunde använda; den handlar om en arg man som kämpar för en rättvis sak. Det är en bra text, men nu inser jag att den inte passar. Jag måste hitta på något annat, och det måste vara bra, och det måste vara nu i kväll.
Men så börjar Krulltotten och jag diskutera hur aboriginerna kom till Australien, om människan hade ett språk för 60 000 år sedan, hur avancerade båtar man kunde bygga … Han blir irriterad på att jag inte tycker att hans populärvetenskapliga bok med 50 sidor källhänvisningar duger som källa när jag själv inte ens kan redovisa mina källor, och det kan jag ju förstå. Han använder inte ordet antiintellektuell, men han menar det.
Min källa är, minns jag till slut, en lärare i språkhistoria på universitetet, och det jag påstår om språket sas under en lektion för flera år sedan (se till att alltid få skriftligt på intressanta upplysningar …). Slutligen hittar jag en språkvetenskaplig bok i bokhyllan och en arkeolog på nätet som till hälften stöder mina påståenden, men Krulltotten tycker att en paleontolog borde vara mer tillförlitlig. Vi borde nog sova båda två, det hör jag på oss. Tittar på klockan och den är nästan 24. Typiskt, hur ska jag göra nu?
Krulltotten går och lägger sig, men jag ska fortfarande fylla sidan 22. Kommer jag att övertyga mig själv om att den arge rättvisekämpen är det rätta? Eller kommer en välsynkroniserad snilleblixt att lysa upp mitt inre universum? Jag får sova på saken, för nu far ögonlocken ner med en smäll.
Nu har jag kommit av mig … Ska skriva något innan jag lägger mig, även om det blir något helt menlöst, bara för att inte få prestationsångest. Prestationsångest resulterar nämligen i ingenting alls.
I dag skulle jag köpa sambal oelek, men ändrade mig och tog harissa istället. Harissa är lite mindre brännande starkt än sambal oelek, så man känner de andra smakerna bättre.
– Har du provat den här harissan? sa tjejen i kassan.
Ja, det hade jag ju. Det visade sig att hon tyckte att den var så stark, så hon ville varna. Hon brukade göra harissa själv och tyckte att det blev bättre.
– Man mortlar koriander, chili, olivolja och vitlök tillsammans. Det blir mer aromatiskt och inte så starkt, och så kan man ändra proportionerna som man vill, förklarade hon.
Det låter ju jättegott. Jag visste inte att harissa innehåller koriander. Glömde fråga om det skulle vara korianderfrön eller korianderblad? Men gissar på frön, de verkar lättare att mortla.
På tal om aromatiskt, förresten … och när vi ändå är inne på den sidan …
Sen blev det inget skrivet alls. När jag försöker skriva om mina funderingar och upplevelser kommer orden vit fosfor och fräter ner allt jag hade att säga. Vad gör vi i en värld där människor gör sådant mot varandra?
Jag har inte tid att blogga i kväll, men å andra sidan är det bra att inte skriva ut allt, utan lämna lite till läsarnas fantasi. Därför får du själv tänka dig vad jag hade tänkt skriva om ordet cynism, om ålderssynthet, katter, personliga pronomen och bakning. Skriv din gissning under “kommentarer” nedan. Först öppnade rätta svar belönas med … ja, gissa det du 
Nu har jag annat för mig.
Härmed utfärdas en varning. Det finns stora risker med en verksamhet som involverar deltagarnas fantasi som den lokala kyrkan uttryckte saken när de sa nej till att låta en rollspelsförening använda deras lokaler. Achtung, Achtung.
Krulltotten kom hem efter en långfika på stan med några skolkamrater. De hade pratat om sin skola, ett fristående gymnasium, och konstaterat att skolan tre terminer efter start knappast längre har något av det som lockade dem dit.
Krulltottens gamla skola är också en friskola, men annars är skillnaderna stooora.
– Det är orättvist att jämföra med Raketen, eftersom den är så bra, sa han. Den är bättre än alla andra skolor jag känner till. Troligen bäst i Sverige.
Raketen är bättre än alla andra skolor jag känner till också. Bäst i Sverige – tja, varför inte?
Ett par dagar senare skrev DN om Raketen. En mamma till en elev med dyslexi har anmält skolan för att eleven enligt henne inte får rätt hjälp*. Rektorn svarar att skolan arbetar efter principen att en specialpedagog stöder lärarna i arbetet med elever med dyslexi, istället för att eleverna får speciella lektioner med en speciallärare.
Genast dyker det upp: “Jojo, såna är friskolorna! De tar inte ansvar för elever som behöver särskilt stöd**, de väljer bara de duktiga!” Somliga är väldigt ivriga att komma med sådana kommentarer, utan att ha en aning utöver sina ideologiskt kodade fördomar.
Krulltotten gick i en kommunal skola innan han började sexan. Han har inte dyslexi, tvärtom, men det funkade inte så bra. Rektorn ville sätta honom i en liten grupp där man bara läste kärnämnena, eftersom lärarna ansåg att han annars inte skulle klara högstadiet.
Istället bytte han skola – till Raketen. Där stormtrivdes han och lärde sig massor, och det gick bra. Vem som behöver särskilt stöd beror ju bland annat på vilken miljö man befinner sig i och vilka behov som tillgodoses utan specialbehandling.
—
* Jag vet inget om just det här fallet mer än vad jag har läst i DN.
** Friskolor kan säga nej till vissa elever. Det kan de om kommunen inte ger dem resurser, utan hänvisar till en kommunal skola – som får resurser. Friskolor får alltså inte alltid ta samma ansvar som en kommunal skola. Men för elever med dyslexi får skolorna inga extrapengar, och därmed har friskolor och kommunala skolor samma ansvar för dem.
I Tidningens nya lokal är det vita väggar och vitt ljus från lysrören, och ännu inte speciellt mysigt. Vi ska få målat och vi har valt en vacker rödockra till fondväggar – men som sagt ska en vägg rivas, och det är lite oklart vilken. Väggen ska rivas i april, men det kan dröja längre eller inte bli av alls. Så hur ska vi göra? är den stora frågan.
Tänker på när jag, lille Vind och Zenteknikern flyttade in i Förorten. Ännu en underlig pseudonym – initialer tar slut så fort, och folk ska ju ha namn även om jag inte vill använda deras riktiga (heliga Birgitta med familj får ursäkta).
Zenteknikern får heta så för att hans relation till teknik påminner mig om Zen och konsten att sköta en motorcykel. En känsla för, rentav empati med gamla och nya apparater, inte minst gamla grammofoner, rullbandspelare och högtalare … Sen kan man även läsa det som Scenteknikern. Nog om det just nu.
Vi flyttade in i en lägenhet med bruna medaljongtapeter i vardagsrummet. Nu kunde man ha skrattat åt dem och gjort retro av det, men det här var i början av 1980-talet och bruna medaljonger var inte retro, de var fula och deprimerande i kvadrat och inget annat. (Vid närmare eftertanke var dessa tapeters karaktär av bottennapp tidlös.)
Vi kunde inte ha rummet så, inte ens en halvtimme. Vi gjorde en brandkårsutryckning och samlade in släkt och vänners överblivna tyger och häftade upp dem på väggarna med häftpistol. Inte hur som helst, det skulle vara snyggt ihop, men fort gick det, och vi täckte allt. Det var dukar, gamla gardiner, en sjal av brokad, stuvbitar av olika slag, stora sjok av orange tyll som vi satte upp i taket. Sedan kändes det inte längre som att gå in i fiendeland. Vi kunde börja möblera.
Köket hade en fondvägg i grönmönstrad vinyl. Den täckte vi också, fast mer successivt, med teckningar, affischer, vykort, seriestrippar, tidningsurklipp, foton, i lager på lager med lite silversprejfärg här och där. Här bredvid är en liten bit av köksväggen, från ett foto där fokus ligger på något helt annat visserligen …
Jag skulle vilja ha en sådan vägg igen. Eller, jag har velat ha en sedan dess, men nu tänker jag på vad värden ska säga och sådant. Det kanske man skulle sluta med? – Lugn, bara lugn, inte i Tidningens lokal! Det är ingen bra idé. Men jag saknar den sorglösa inställningen.