Kommer hem och sätter ner matkassen, sätter på radion, börjar koka fisk åt katterna. På radion kommer programmet K1 i repris från torsdagen. Marie Lundström har gjort programmet. Åh, det vill jag höra!

Marie och jag gick på folkhögskola tillsammans för 20 år sedan. En ettårig skrivarlinje, en mycket mycket bra utbildning, även om inte så många av oss blev författare. 

Hon skrev en saga, eller kanske hade hon redan skrivit den, en fantastiskt spretig, ömsint historia med en fantasi utan gränser. Jag illustrerade den och tillsammans försökte vi få den utgiven. Vi kom en bit på väg, vi var uppe hos bokförlag och pratade med redaktörer – men det slutade ändå med nej från åtta förlag.  Spretighet är svårsåld, även om den är charmig.

Maries program har fått sitt namn efter en rad i en dikt av Gunnar Ekelöf: Det som är botten i dig är botten också i andra. Jag tycker om den; den låter bekant, men inte solklart. Från svenskan på gymnasiet? Sådant som man läste igenom men inte läste på riktigt.

Nu säger Marie Lundström i radio att hon alltid har retat sig på den där raden, och därför ville hon göra programmet. Först blir jag förvånad, sen tänker jag: ja just det, på samma sätt som jag ogillar idén om det kollektiva undermedvetna. 

Hon intervjuar människor, frågar dem vad raden i dikten betyder för dem. En kvinna som arbetar med döende människor, en kritiker på DN, en kvinna som säljer Situation Stockholm, en massa människor. 

De flesta av dem identifierar botten med något negativt, eller negativt för dem: att vara längst nere på botten, eller “det låga i människan”, drifter och instinkter. Och Marie säger:

– Jag är rädd, jag gillar inte botten. Där har jag ingenting att hämta. Det var när jag särskilde mig som jag fick ett liv. 

– Jag växte upp med mycket psykologer, och att alla sa att vi är alla lika. Alla kunde hela tiden förklara mina beteenden, och jag fick ett behov av att slita mig loss.

För mig låter det tvärtom lugnande och vackert: Det som är botten i dig är botten också i andra. Det säger mig inte att vi alla är lika, men att något i mig kan kommunicera också med andra. Att vi alla är delar av samma biosfär. Det gör oss inte mindre unika eller speciella.

En av de intervjuade säger att Ekelöf har fel. Vi har ingen botten, ingen kärna, och i vårt sökande efter det finns drivkraften till allt vi gör – ungefär så. “Har fel”, som om det fanns en absolut sanning. 

Vi får höra kvinnan som arbetar med döende människor berätta för en av sina patienter hur det blir när slutet kommer. Hur hon skulle hålla patienten i handen och se till att ingen smärta störde. Efteråt skulle hon tvätta kroppen – hon sa fortfarande “dig” – och sätta en lapp på stortån med namn och adress. 

Kanske brukar människor på väg att dö oroa sig för att bli borttappade efteråt? Eller kanske vill man så gärna bli lugnad att det inte spelar någon roll vad det gäller. Snarare det. Men när jag dör (om jag dör, vill jag skriva) vill jag nog att någon läser upp hela den där dikten av Ekelöf för mig.