Mandala

Nu är det nästan tre veckor sedan jag köpte nya vinterkängor, men fortfarande är jag lika glad att ha hittat dem. Och över att ha hittat stället där jag köpte dem: En affär utan desorienterande meningslösa väggar på snedden överallt, utan irriterande bakgrundsmusik, utan finurligt placerade korgar med hemskt krafs för bara 99 kronor. 

Man kommer in och ser: där betalar man. Ingången är även utgång. Där är byxorna, där är jackorna, där är tröjorna och där är skorna. Allt har stora prislappar (utan moms visserligen). Meningen är faktiskt att man ska hitta vad man söker. Jag blir alldeles lycklig.

Väl framme vid skorna ser jag ett par kängor som jag vill ha – om de är varma och bekväma också. Det är de. För säkerhets skull även vattenavstötande, olje- och kemikaliebeständiga samt försedda med stålhätta. Praktiska också – man drar bara upp blixtlåset när man sätter dem på sig, men det finns snörning så man kan reglera hur hårt de ska sitta, till exempel om man har tjocksockor på sig.  Inte så billiga, men jag är skeptisk till billiga vinterkängor (utan att egentligen ha råd).

De är lite som Dr Martens, fast finska och osubkulturella. Och det är lite som en tidsresa till Klara Arbetarbod, fast utan farfarsundertröjor och helt utan trendfaktor.

I går började min yngste son Krulltotten och jag diskutera ålder. Han är 17 år och heter inte Krulltotten, liksom hans bror inte heter Synesteten och jag inte heter Mandala – bara i bloggen. 

Vi stod i köket och kokade nudlar och pratade om … tågbiljetter kanske? och kom in på ålder. Krulltotten sa att han tyckte det var helt onödigt med ålder, angiven med siffror. Det säger ju ingenting om en människa. Man är så gammal som man känner sig, tyckte han.

Idén kan jag sympatisera med. Inte är man så mycket mognare när man just har fyllt 18 än man var veckan innan, till exempel. Och en viss specifik 17-åring kan ibland förstå ett problem bättre än en specifik 37-åring. 

Men … en persons ålder säger något. Inte allt, men något. Om man är född under andra världskriget, kalla kriget eller babyboomen, till exempel. Hur samhället har sett ut under olika tider i ens liv. Det kan ha betydelse.

Jag drog ett exempel. Tänk dig att du ska rösta, sa jag. Du känner inte kandidaterna, men på valsedeln står deras namn, yrke och ålder. Tycker du det är oväsentligt om bara 70-åringar får bestämma?

Han sa att han var emot val. En folkmassa är det dummaste som finns i hela mänskligheten – och så låter man den bestämma. Det hela landade i radikal civilisationskritik: han var emot allt som inte en liten grupp människor i en skog kunde ordna tillsammans. Det mesta som har hänt sen vi kom ner ur träden var rätt misslyckat (fritt ur minnet från Liftarens guide till galaxen).

Jo, vi borde ha tänkt oss bättre för när vi kom ner ur träden. Men om vi försöker radera allt som har hänt sedan dess hamnar vi bara i en stor, hungrig och livsfarlig förvirring där vi inte kan tänka oss för alls. Kanske har vi ett hållbarare samhälle efter 500 år post-apoc-liv (med ungarnas lajvterminologi) eller kanske inte. Jag vill tro att det finns bättre sätt.

Han suckade. Jag fick en märklig känsla av att diskutera med mig själv som 17-åring … men jag sa det inte. Jag har försökt, och självklart funkar det inte. Det funkade inte på mig heller, det kändes bara som om de vuxna försökte förminska mina tankar och lägga dem i sin egen ask med barndomsminnen.

Men har han fel och jag rätt för att jag har längre livserfarenhet? Eller har jag fel och han rätt, för att han ser i stora, kompromisslösa drag? Eller (och det här är en retorisk fråga. Man ska svara “jo”) är det inte bara så att man behöver se världen som utvecklingsbar för att orka göra något positivt i den?

Jag kom på det när jag var 18. Om ingen hade orkat försöka sedan dess hade världen sett värre ut i dag.

En plats för allt det lagom genomtänkta som man inte hittar ett öra till när man vill ha det, eller så hittar man örat men örat har annat för sig eller är inte så idel öra som man hade tänkt sig.