Medan vargen ylar mot månen inne i skogen sitter människor kring ett bord vid havsbandet. Vargen vet inte vad en kräftskiva är. Men det vet människorna. De sitter bänkade kring ett bord ute i Guds fria natur och njuter av kräftorna och snapsen, klart man ska ha en lille en som danskarna säger.
Mörkret har så sakteliga krupit inpå människorna, medan de suttit där och sörplat av kräftorna. Blickarna har blivit lite ”immiga” av drycken, all maten, samvaron. Timmarna har flugit fram, som hastande moln på himlen en blåsig dag närsomhelst. I takt med intaget av dryckerna så har lösningar på varjehanda problem avlöpt. Men de lyckades inte lösa världsproblemen i kväll heller, konstaterade de. Då är de redan inne på kaffet och tårtan med avec och sedan plockas medhavda instrument med. Nu ska det spelas, sjungas, tjoas och tjimma!
Svetten lackar, blusar känns för trånga och kjolarna svänger i den virvlande och ibland lite vingliga dansen. – Har du sett Allsång på Skansen? Frågar någon sin danspartner. Ett annat par har hamnat lite vid sidan av, vad som sägs dem emellan är inte alldeles lätt att höra. Deras armar går som väderkvarnar och de ser stridslystna ut. På björken som finns bakom dem, har bladen kroknat och nävern rodnar när ord blir sagda och så kallade sanningar lagda.
I den gamla stugan sitter värdinnan och sover sin djupaste sömn på kökspallen. Det blev en alldeles för stor kräftskiva i år igen! Att vi aldrig lär oss, hann hon tänka innan ögonen slog igen. Hennes man, värden, sitter i bersån och bolmar på en cigarr samtidigt som han språkar med unga grannfröken om fioler och stråkar. Sluddrar mest gör han men kommer till punkt till slut. Vilken lycka! Grannfröken vill gå hem.
En oöppnad burk surströmming ligger i vattnet vid strandkanten, bortglömd, någon ville ha surströmming men det blev inget med det. Fast det är snart surströmmingspremiär så det lär väl inte gå nöd på folk, de får väl sin strömming. Ner till strandkanten har vargen hunnit, smygandes på lätta tassar, ingen har sett, ingen har hört. Den böjer sig fram och snappar åt sig burken och med ett stadigt tag om burken mellan sina käftar hastar den iväg igen, lika tyst som den kom. Någon kommer stå där dagen efter med en ihållande huvudvärk och ett stort frågetecken i sin tankevärld när denne Någon letar efter sin försvunna surströmmingsburk. Och Någon undrade om inte surströmming skulle kunnat trolla bort en del av den evinnerliga huvudpinan! Men, suckar Någon, det lär man få lösa på annat sätt!
Grannfröken har gått hem. De andra sitter och tittar ut över vattnet, det blanka mörka vattnet där månens sken bildat gata. Tänk att få gå på den gatan, den vackra silvergatan, gå mot oändligheten! Så tänker en av gästerna medan hon läppjar på det sista kaffet, som kallnat. I skogsbrynet står vargen och sliter med burken. Nu ligger värdinnan raklång på golvet och snarkar högt. En sliten kaja har hittat till festbordet och struttar runt bland glasen och kikar efter godsaker. Var den cigarrbolmande värden är, är det ingen som vet…
Livet går vidare.
Mörtsal 2011-08-11
© Linda Luthman Åberg Höga Kusten Poeten
F: a Levandet Text.