Jag står vid diskbänken i stugan och diskar upp efter sockerkaksbaket. Tvärsöver rummet in i vardagsrummet och ut genom dess fönster så kan jag se den vackra ängen med alla sina blommor, träden nere vid sjön som ligger fin och blank. Alla dörrar i stugan står på vid gavel och släpper in vindarna från fjällen. Det är en blandning av gran, blommor och alla dofter från hästhagen intill i vinden. Som grädde på moset sprider sig doften i huset från sockerkakan i ugnen.
I huset är det tyst och jag sitter på en pall i köket och väntar på signalen att kakan ska vara klar. Det tickar från äggklockan, ett litet envist tick-tack. Annars härskar tystnaden.
Medan jag sitter i mina funderingar lyfter en trana från Lillsjön, en bit bort från stugan. Tranan tar en gir över taket samtidigt som den kallar på sina medbröder och medsystrar.
Ropet från tranan är högt och klart, ekar över skogen och sjön. Ropet var oändligt vackert med en anstrykning till det vemodiga. Jag kände vemodet i mig då jag visste att vi inte hade många dagar kvar i stugan. Tanken på att packa ihop och ge sig av kändes sorglig. Snart skulle verkligheten i Skåne göra sig påmind.
Jag ville stanna kvar i denna vackra fjällvärld med sin friska luft och vidunderliga vyer.
Under tiden jag tänkte på det såg jag bort mot fjällen som syntes bakom raden av granar på motsatta sidan av stranden. De såg ut som mäktiga borgar i blått och lila, där borta i fjärran.
Jag kände så väl igen mig i tranans rop. Det knöt sig i bröstet på mig och jag tvingade mig själv att tänka på annat. Jag sade till mig själv att jag bara skulle tänka på de ljusa minnena.
Våffelkalaset nere vid stranden, alla bilturer i det jämtländska landskapet, backe upp och backe ner, besöken i Östersund och minnet av snöfläckarna på Stekenjock. Hur jag fylldes av frid och ro när jag vandrade längs stigarna i den gamla samebyn Fatmomakke där husen förde mig hundratals år tillbaka i tiden.
Ja, jag ville stanna kvar. Men som sagt, verkligheten gjorde sig påmint.
Samtidigt kan jag känna att Skåne har sin charm och att Trelleborg har gett mig många fina minnen, med sina små gator, vackra hus och trånga gränder. Jag har fått njuta av havet i tolv år nu och doften av släke kan till och med kännas hemtrevlig.
Men när jag lyssnar till tranans sång inombords fylls jag av en sådan längtan. En obeskrivlig längtan…
Trelleborg 13 april, 2008