skribenten som liten skåning
Det finns ingen dialekt i vårt land som fått utstå så mycket spott och spe som den skånska. Det har till och med hävdats att dialekten borde förbjudas i radio och teve eller åtminstone dubbas och textas som minoritetsspråk. Författaren P C Jersild har rest dessa krav från sin Stockholmshorisont och han har pekat ut malmöitiskan som en särskild styggelse. Jag föddes i Skåne närmare bestämt på Allmänna BB i Malmö och mantalsskrevs i Västra Skrävlinge socken men utvandrade tidigt till Dalarna. Jag är trots propåer och utspel mot det skånska ingen revanschist som vill utropa ett fritt Storskåne och rida i sporrsträck mot skånsk storhet och renhet eller återbörda Skåne till Danmark.
Många har genom åren tyckt att det vilar en grov och övermaga stoisk provinsialism över det skånska hägnet ofta drygt och bräkigt uttryckt i det skånska idiomet. Edvard Perssons beskäftiga “låt dom bara gå på- vi klarar oss nog ändå” är en tidig chauvinistisk uppmarsch för de skånska befästningarna och den dryge dragspelshataren Sten Bromans skorrande musikanalyser i teven har inte mjukat upp de negativa epiteten kring det skånska. Charmörer i modern tappning i genren är Björn Ranelid med sina grandiosa uttalanden kring egen storhet och Zlatans självsäkra utsagor på Rosengårdsskånska med nyskånskans styva touch. De två senare ståtar som värdiga efterföljare till Edvard Perssons kategoriska egoismer i genren “Allt ljus på mig!” ståndaktigt deklarerade i dennes omnipotenta filmroller.
Läs mer i min krönika i Tidningen Kulturen här:
Ratners stjärna är en skönt rörig men galet disparat fantasikonstruktion av en av den postmodernistiska litteraturens representanter Don DeLillo. Det är en teknikalistisk skapelse av kolossalformat och man undrar om inte DeLillo i detta verk fortfarande sökte sitt rätta handlag, fullt i färd med att leta efter den storhet som han definitivt skulle uppvisa senare.
Ratners stjärna publicerades första gången redan 1976 och kommer först nu på svenska i smidig språkform av Rebecca Alsberg. Det är svårt att avgöra vid en första inläsning i den 500-sidiga abakadabratexten om den är ett relevant bygge med sin täta begreppsanvändning kring funktioner och formler, fraktaler och koder eller om det är ens eget lilla magra matematiska grundforskningsmaterial som är alldeles för glest och bräckligt för att uppfatta och därmed förstå dessa forskares verbaliserande. Hela romanen väller ut i en galaktisk faktaexplosion som man inte kan följa, i alla fall inte om man tröttnar vid den första aritmetiska ekvationen…
”Jag försökte bygga en roman inte bara i någon mån om matematik utan som matematik. Det skulle vara en bok som rymde, mönster, ordning och harmoni sådant som den rena matematiken eftersträvar”. Så har De Lillo sagt. Och nja, för en enkel lekman blir det nog mera av oordning, disharmoni och obegripliga begrepp. Men oavsett detta äger berättelsen en galen och grandios idé hisnande storslagen i sin ytspänning som en hel simultan värld. Denna värld ska enligt Don DeLillo ha inspireras av Alice i Underlandet och dess skapare Lewis Carrol.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Det handlar om huvudpersonen ”Carl” som en blandmissbrukarnas Bond och kalsongrunkarnas alter ego, stump- och stympromantikernas banérförare, magmunsproblematikern in extenso men också strumpbyxlustens iscensättare och till syvende och sist den dolda lilla flickan som vill ut och leka, allt detta som instabila levnadsfaktorer i de dagliga referenserna. Det är glidande identiteter och disparat könstillhörighet. Och ”Carl” går i fälttåg, blir agent i eget liv, jagar väderkvarnar i sitt uppdrag, men inte fotat i egen dumhet, utan i kraft av egen svaghet, egen sorg, egen lust som tycks rikta sin udd mot patriarkatets övervakningssamhälle, med en stympkroppsestetik och ständigt återkommande magmunsproblematik som en exponering av den disparata personlighetens utträngande ur kroppen och iscensättande i den, att med detta helt enkelt redovisa den sårbara manligheten och den queera personligheten.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Räven har tagit en hare vid ladan i natt…harstackarn hade inte räknat med det när han skuttade ut på morgonen…man vet ju aldrig vad dagen bär i sitt sköte…
Författare: Klas Lundström
Titel: Den här platsen faller samman. Reportage från den globala periferin
Under min nioåriga sjömansbana i min ungdom fick jag några av de mest bestående intrycken under den första resan som 16-årig mässkalle när jag kom till Bombay i Indien 1964 med den Broströmsägda styckegodsaren m/s Travancore. Jag upplevde en fattigdomsschock omedelbart när jag steg i land. 
Horder av kastlösa, totalt utlämnade och utblottade människor utan varken hopp eller kraft följde våra steg som en fattigdomens deprimerande skuggor på trottoarerna där människor till och med låg och dog mitt framför oss.
De intryck jag fick vid dessa unga år har satt sina eviga spår.
Jag förstår Klas Lundströms enorma kraft att vilja skriva om allt han ser på sina världsomspännande resor. Hans förmedlar direkta och personliga intryck med stor närvaro och kunnighet men också med respekt och känsla. Det är exakta och drabbande texter han skriver och de är också levande och närgångna utan att bli påträngande.
I Den här platsen faller samman reser Lundström ut i den globala periferins utkanter och hittar de små ställen just där den enskilda människan är värst utsatt på det lokala planet. Just genom sitt personliga närmande och sin orädsla att ta sig fram till de värst drabbade i sällskap med sin kunnighet blir hans reportage viktiga och upplysande men också inspirerande och allmängiltiga.
Klas Lundströms bok är en mycket läsvärd rapport från flera hörn i världen vilka har det gemensamma och sorgliga ödet att ha drabbats av kolonialism, imperialism, global ekonomisk utarmning och militärt förtryck men där man också kan se aldrig sinande källor av hopp som väcker förundran och beundran
Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:
Sedan barnsben har man fått i sig äventyrshistorier om guldruschens glada dagar, om människor som lämnade hus och hem för att ge sig i väg till avlägsna platser för ett förhoppningsvis lukrativt vaskande efter den magiska metallen och för att en dag finna den stora guldklimpen. Men också att i guldruschens kölvatten följde allsköns lurendrejerier och mänskligt förfall. Och i vuxnare ålder har man hört om guldbrytningens påverkan och åverkan och om slavarbete i guldgruvor med omänskliga arbetsförhållanden och om en exempellös nonchalans mot miljö och människor från gruvbolagens sida i guldletandets spår.
Den svarta ankungen. Klas Lundström
Det är som om guldet vore en farsot, en epidemi som skapar elände och förödelse och förvrider huvudet på folk var det än bryts och hur det än hanteras. Ändå tycks dess värde och åtråvärda glans alltid bestå. Det är ju inte utan orsak som människor smyckar sig med guldringar och guldhalsband och andra accessoarer i guld. Vi har också fått höra om guldreservers betydelser vid börskrascher där folk har förlorat allt och att guldet då legat kvar längst in i kassavalven som en bastant och värdebestående metall. Sammantaget har alltid det faktum gällt att den som står kvar med guldet i sin hand är vinnaren.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Att supa sig full, stjäla ved, köpa ett gevär och iklädd mukluks, kostym, överrock och åtsmitande skinnhandskar, vandra genom snön i den alkoholiserade indianen Curleys olycksbådande spår blir för Karsten Hörnfeldt att stiga ur sitt liv till en härdande förvandling och hamna i farliga förvecklingar och helt enkelt riskera livet. Är det en lättsinnig lek som han när som helst kan dra sig ur eller är det i egentligen frågan om vällustiga steg ut i livet?
Lars-Göran Söderberg
Karsten i Lars-Göran Söderbergs kortroman Polarmässan, har en karriär i Swedetrack och siktar på att bli ansvarig för huvudkontoret i Nordamerika. Det gäller att bli svensk representant och ansvarig för företagets scooterförsäljningskontor och Karsten känner att det är han som är vikt för posten. Det blir dock inte så och han vet att arbetskamraten Smitty som ansvarar för lokalkontoret i Kanada gått bakom hans rygg. Kvar i huvudet finns hans frus reaktion när han inte fick erbjudandet om chefsjobbet och karriären mojnar och kärleken bleknar och han undrar varför hon egentligen vill ha honom. Hennes reaktion blev en chock för honom som om något brast mellan dem.
Karsten reser ändå som företagsledningens representant till staden Whitehorse fyra timmars flygväg från Edmonton. Det ska bli ett avstamp i etablerandet av lokalkontoret genom företagets representation vid Polarmässan där Smitty redan är närvarande.
Läs mer i min recenbsion här i Tidningen Kulturen:
En säck full av Gud är något så ovanligt som en stor episk debut och detta med språklig bravur och euforisk berättarglädje som man inte är särskilt bortskämd med. Paola Gemma Francesca Russo skriver in sig direkt bland de stora svenska berättarna och jag vill på en gång säga att denna författare kommer att ta stora kliv i berättarkonsten om hon håller vad denna debut lovar.
Jag måste erkänna att jag är tagen av att ha läst hennes bok. Det självklara anslaget, det galanta berättardrivet och den stadiga berättarrösten som inte darrar en sekund på varken på de språkliga stämbanden eller den berättartekniska manschetten och att man därtill lägger det breda episka anslaget där orden dansar om intriger och släktrelationer som eldsflugor och brer ut en stor släkts historia och relationer i ett andravärldskrigets Italien med alla band och referenser till de olika politiska rörelserna där fascister och anarkister av alla de slag figurerar. Om man kunde säga att den skildrar en så svart tidsperiod med lust så kanske man skulle göra det. Paola Russos berättande är fullt av liv, av känsla och av kamp. Det är en levande skildring av en ond tid.
En överlevandeberättelse om en mörk epok. Det svarta får djup av det vackra och höga. Det öppnas också en andevärd som lyfter det realistiska upp i fantasin sinnliga luftlager och skänker syrerik lätthet över sidorna där det doftar och strider, ståtar och gråter om denna släkt som spänner över generationer och som innehåller hela andravärldskrigets alla politiska motsättningar exponerade vid köksbord och i släktträffar.
Läs mer ur min recension här på Tidningen Kulturen:
Henry David Thoreau
Plötsligt flög en vildhäger upp framför honom och längre bort lösgjorde sig en rördrom ur vassen och kanske såg han också en stor fågel segla över kanten borta vid Whellers tranbärsfält. Han upptäcker strax en ny rörelse i vassen kanske en kastvind men ser i momentet efter att en annan fågel dyker upp och sträcker ut och han iakttar dess utseende och sedan kommer klassificeringen och en längre beskrivning av de sköna vingrörelserna, den lätta flykten och kanske får vi en metafor för vad man kan likna den vid i människans föreställningsvärd och hur den med naturens hjälp driver hyss för att lura jägaren, vandraren eller fiender av annat slag…detta är fågelskåderi.
Läs mer av min recension i Tidningen Kulturen här: