De hade lyssnat till kyrkklockans klang som bearbetat och manifesterat den innevarande sorgen men också rivit upp fragmentariska minnesessenser från odefinierad sorg ur det förflutna med en karaktär avhängig av varje själs klangfärg och historia. Kyrklockan hade fungerat som ledfyr och stämgaffel till sinnena likt en sorgens tillskyndare och understödjare och fått dem att falla ned i själslig kontemplation för att uttolka döden på samma sätt som klockklangen en gång i tiden jagat onda andar på flykt.
bild: tusch Monika Lind-Holmberg
Nu är vi alla här Oh Gud!
De hade lyssnat till kyrkorgelns spel av den sorgligaste psalmen med orgelpipornas eskalerande ljud ackompanjerat av den tunga rytmen från egen andhämtning och hjärtslag när de gick utmed altargången mot kistan för att ta farväl. De hade känt av kyrkorummets vitkalkade väggar med dess svala engagemang och stillsamma begrundan dit tusentals själars efterbörd genom eviga tider singlat som reminissenser till dess eftermäle.
De prunkande blombuketternas budskap skapade ytterligare mening i deras farväl till den döda men som också och kanske till och med som viktigaste effekt utgjorde en propå kring de efterlevandes inbördes relationer där de konfronterade varandras sorg och sörjande dignitet genom sina skilda mentaliteters lyster.
Läs mer i min essä på Tidningen Kulturen här