bild: krita Monika Lind-Holmberg
De är samlade inför det faktum att hon skall dö. De är förutsättningen och målet för sorgens anvisningar och dess utgjutelser som skall stegras och nå sin mörka kulmen i sorgens höjdpunkt. De kan inte göra något åt det och vad de skadat och förstört eller älskat och byggt upp tjänar nu som hjälplösa apostroferingar till den oundvikliga sorgen. Ett faktum som ligger tätt och dallrande i det dödsmärkta rummet.
De visar varandra plats, hjälper, lyssnar, cirkulerar kring ett upplöst faktum och inför en ny verklighet.
Skulden dyker upp. Lägger ut sina referenser och hänvisar. Någon pekas ut. Att just en av dessa människor i rummet är den som på något skall hamna i skärningspunkten och särskiljas mellan gråt och hat. När man ser de andras ansikten tycker man sig kunna utläsa avklarnad sorg och behaglig ansvarsfrihet. Att dessa människor på ett enkelt sätt är ledsna och deltagande och kommer undan med detta. Att de närmar sig sorgen på ett sätt som inte är belastat med några som helst otydligheter eller tvetydigheter. Till skillnad från den som avkrävs ansvar.
Den reella verklighet som de sörjande existerar i upplöses inför den döendes kamp. Kvar lämnas referenser, känsloband och tunga apostroferingar.
Läs mer i min essä i Tidningen Kulturen här: