Outside The Box magazine nr 2
Det nya numret av Outside The Box magazine är vackert och läckert i handen och fräckt och osorterat i innehållet och den redaktionella ledningen ställer frågan: “Behöver man klistra fast etiketter på det man gör? Vad händer om man struntar i att placera allt man skapar och tänker i kategorier, pärmar och lådor?” Och i undertiteln styr man upp med följdfrågan: “Vad är skam”.
Outside The Box säger sig vilja “samla inspirerande effekter bland konstnärer, visionärer, individer och förändringsagenter genom intervjuer, reportage och publicering av visuella verk”. Och redan i tidskriftsnamnet deklareras att man minsann tänker hålla sig utanför den så kallade boxen och kanske skulle detta normalt utgöra en varning om att här härskar ett ängsligt deklarerat utanförskap. Men redaktionen behöver inte känna skam utan håller genomgående vad man lovar. De här outsidarna ger flera excellenta exempel på det självpåtagna utanförtänkets skapande anda.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Nationen på spel. Helena Tolvhed
Helena Tolvhed, historiker och idrottsvetare vid Malmö Högskola har i sin doktorsavhandling “Nationen på spel” gått igenom populärpress som skrivit om OS mellan 1948-1972. Hon har synat dess rapportering avseende begrepp som kropp, kön och svenskhet i skildringarna av tävlingarna och hon har i denna analys utgått från Foucaults uppfattning “det finns ingen sanning oberoende av makt”.
I OS-rapporteringen ligger konsekvent bilden av den svenska manligheten i främsta rummet. OS har i populärpressens rapportering under dessa OS huvudsakligen varit en fråga om maskulinitet enligt Tolvhed och denna har konsekvent sammankopplats med nationens moraliska värden och dess ära. Den svenska nationen blir den manliga kroppen och den svenska manlighetens egenskaper blir den svenska nationens uttryckliga särdrag. Maskuliniteten förkroppsligar nationens längtan, styrka och avgränsningar.
Nationens och maskulinitetens diskurser sammanflätas. Tolvhed visar också på hur segraridealen till nationens ära enligt den gängse diskursen rimmat illa med en svensk kvinnlighet och därigenom reduceras det kvinnliga deltagandet till “lekar”. I rapporteringen blir de kvinnliga deltagarna istället utsatta för frågor om deras skönhet och deras “vimmel” i OS-byarna, detta också för att “balansera” och reducera “riskerna” för en “maskulinisering”. Denna hotande “muskelfiering” av kvinnorna när de deltar i kroppsutvecklande sporter måste således “balanseras” genom kommentarer kring de kvinnliga deltagarnas graciösa uppenbarelser.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Det är en i dubbel bemärkelse explosiv personlighet som Elin Lindqvist skildrar när hon ger sig i kast med sin farmors far Leon Larsson, författare, poet och revolutionär anarkist som bildligt talat sprängdes inifrån av revolutionär energi, kampanda och hat mot samhället och inte bara skrev eldfängda dikter om att störta samhället utan också skaffade sprängämnen för att spränga banker och dessutom planerade att bygga en hemlig bombfabrik i centrala Stockholm.
Elin Lindqvist
Det handlar om Leon Larsson anarkist och revolutionär i förra sekelskiftets Sverige som föds 1883 i Älvkarleby och som tillsammans med sin familj flyttar till Stockholm. Författarinnan Elin Lindkvist har i sin tredje bok vågat sig på att skildra den eldfängde släktingen i skönlitterär form. Leons pappa, filhuggaren Karl August hostar blod när de flyttar in i bostaden på Kungsholmen. I det trånga kvarteret doftar det avskräde och bränt kol och fadern dör snart. Modern Emma är 34 år när hon blir ensam med de fyra barnen.
När sonen Leon växer upp oroar han sig mer för samhällets framtid än familjens eller sin egen och hans mor vill att han flyttar hemifrån då hon inte orkar med sonens alltmer vidlyftiga bohemliv som doftar och larmar på grund av för mycket cigaretter, sprit och prat och för lite inkomster. Det är en orolig tid i landet vid sekelskiftet. Storstrejken 1909 är på gång men ungsocialisterna vill ha mera handling. Allting går för långsamt. De politiska möten Leon deltar i får till slut sin egen dragningskraft och blir hans egentliga hem. Leon lever för dessa och där läser han bland annat upp sina explosiva dikter.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Önskar vi veta vad våra storföretag med internationella arbetsområden sysslar med? Önskar vi ta reda på var materialet till Hennes & Mauritz kläder kommer från eller vem som bidrar med virke till Ikeas möbler eller till vem Bofors levererar kanoner? Det svenska företaget Skanskas förehavande i Latinamerika har undersökts av de två reportrarna Agneta Enström och Hanna Dahlström som på plats i Ecuador skärskådat oljeindustrin i Amazonas i allmänhet och det svenska företaget Skanskas roll i synnerhet, det senare som medverkande vid byggnads- och anläggningsarbeten.
Resultatet av Enström-Dahlströms undersökningar presenteras i en ny bok: “En svensk tiger- om Skanska, olja och förintelse i Amazonas”. Detta reportage har öppnat upp en mycket viktig diskussion om dolda miljöbrott i internationella storbolags hantering och om vilket pris lokalbefolkningar i dessa råvaruländer får betala på grund av denna verksamhet. Generellt 
handlar det om så kallad “Greenwash”. Om hur företag tvättar sin miljöprofil genom bearbetning av myndigheter och politiker och genom anslutningen till olika “luftiga” miljöcertifikat som ger en nimbus av hög och grön miljöprofil och sedan “under cover” sysslar ostörda med en verksamhet som är allt annat än miljösäkrad. Skanska arbetar ivrigt med sådan “Greenwash” enligt Enström & Dahlström.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Percival
Denna bok liknar inget jag tidigare läst. Den associativa färden genom tid och rum går inte bara över stock och sten utan också över nutid och dåtid, verklighet och fantasi, genom medvetandet och ned i undermedvetandet i en inre och yttre färd. Jag har alltid tyckt mycket om den franske Nobelpristagaren Claude Simons girlanger till meningar som lindar sig som associerande blomsterrankor runt medvetandet och far iväg i frossande varseblivningsorgier bort i eviga parenteser. På samma sätt uppstår kalejdoskopeffekter och spegellösningar genom Percivals associationsteknik som blir till minnesbildernas dans där situationsnedslagen i en dåtid länkas i kedjor och bär iväg musikaliskt med teman och omtagningar i ett slags partitur av komposition med alla små associationer, upprepningar som dyker upp, ord som tvagas, kantstötta i upprepad användning.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Anna Jörgensdotter
ur min recension av hennes senaste bok: “Bergets döttrar”
“Miltons falska fiolspel vid kistan och tyskarnas samtidiga ockupation av Polen utgör en minnesvärd dödsstämning kring Karins begravning i Anna Jörgensdotters roman Bergets döttrar. Det handlar om de tre systrarna Karin, Sofia, Emilia och deras två bröder Edwin och Otto och om dessa syskons bitvis dramatiska livsöden med början kring andra världskrigets utbrott och som avslutas vid televisionens intåg i vårt land. är först och främst en berättelse om kvinnors planer och möjligheter inför livets oberäkneliga utveckling.
Med denna kollektivroman som sträcker mellan 1938- 58, lägger Anna Jörgensdotter ytterligare gediget fundament till ett redan betydelsefullt författarskap som utgjort ett slags generationskväde där hon hanterat sin kvinnogenerations nutida livsbetingelser med genuin särart och där den uppmärksammade debuten Pappa Pralin manifesterade det minnesvärda anslaget till hela författarskapet. Nu lämnar hon nutiden och tar ett djupt tag långt bak i den egna släktens minnesgömmor.”
Antiken är het igen men är den bara en chimär? Är vår föreställning om “Antiken” bara summan av forskningsresultat, bokutgåvor och tänkta tankar? Finns det flera “Antiken”?
Dimitrios Iordanoglou är grecist och forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet och har skrivit boken “Antiken by night”, en skrift om erotik och poesi i den klassiska litteraturen. Konkret handlar den om sex, droger och dildos.
Syftet, säger Iordanoglou, har varit att skriva om hellenistiska texter som sällan berörs och i det svenska sammanhanget skriva nytt om dessa. Antiken är vår identitetsskapande barnkammare och vår kulturella pensionsfond menar Iordanoglou. Och den är åter på gång. I populärkulturen vimlar det av anknytningar. Hollywood har tagit sig an Troja Thermopyle och mer litteratur i ämnet har också kommit ut eller är att vänta och intresset stegras oavbrutet. “Var superhjälten Odysseus en mediehora? Hur gick tjejsnacket om dildos i Alexandria?
Var filosofikejsaren Marcus Arelius en tjackpundare? Dessa retoriska frågor från Iordanoglou, fotade i modern media- och populärkultur, ställer det hela på sin spets för att öppna upp det överseriösa allvar och den betungande status som låser fast de klassiska texterna i antikt damm. Hela angreppsmetoden i denna bok görs utifrån en populärkulturell, nutida estetik som med tillhörande språkbruk hanterar den hellenistiska poesin för vad den egentligen är inte för vad den bör vara.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
skribenten som liten skåning
Det finns ingen dialekt i vårt land som fått utstå så mycket spott och spe som den skånska. Det har till och med hävdats att dialekten borde förbjudas i radio och teve eller åtminstone dubbas och textas som minoritetsspråk. Författaren P C Jersild har rest dessa krav från sin Stockholmshorisont och han har pekat ut malmöitiskan som en särskild styggelse. Jag föddes i Skåne närmare bestämt på Allmänna BB i Malmö och mantalsskrevs i Västra Skrävlinge socken men utvandrade tidigt till Dalarna. Jag är trots propåer och utspel mot det skånska ingen revanschist som vill utropa ett fritt Storskåne och rida i sporrsträck mot skånsk storhet och renhet eller återbörda Skåne till Danmark.
Många har genom åren tyckt att det vilar en grov och övermaga stoisk provinsialism över det skånska hägnet ofta drygt och bräkigt uttryckt i det skånska idiomet. Edvard Perssons beskäftiga “låt dom bara gå på- vi klarar oss nog ändå” är en tidig chauvinistisk uppmarsch för de skånska befästningarna och den dryge dragspelshataren Sten Bromans skorrande musikanalyser i teven har inte mjukat upp de negativa epiteten kring det skånska. Charmörer i modern tappning i genren är Björn Ranelid med sina grandiosa uttalanden kring egen storhet och Zlatans självsäkra utsagor på Rosengårdsskånska med nyskånskans styva touch. De två senare ståtar som värdiga efterföljare till Edvard Perssons kategoriska egoismer i genren “Allt ljus på mig!” ståndaktigt deklarerade i dennes omnipotenta filmroller.
Läs mer i min krönika i Tidningen Kulturen här:
Ratners stjärna är en skönt rörig men galet disparat fantasikonstruktion av en av den postmodernistiska litteraturens representanter Don DeLillo. Det är en teknikalistisk skapelse av kolossalformat och man undrar om inte DeLillo i detta verk fortfarande sökte sitt rätta handlag, fullt i färd med att leta efter den storhet som han definitivt skulle uppvisa senare.
Ratners stjärna publicerades första gången redan 1976 och kommer först nu på svenska i smidig språkform av Rebecca Alsberg. Det är svårt att avgöra vid en första inläsning i den 500-sidiga abakadabratexten om den är ett relevant bygge med sin täta begreppsanvändning kring funktioner och formler, fraktaler och koder eller om det är ens eget lilla magra matematiska grundforskningsmaterial som är alldeles för glest och bräckligt för att uppfatta och därmed förstå dessa forskares verbaliserande. Hela romanen väller ut i en galaktisk faktaexplosion som man inte kan följa, i alla fall inte om man tröttnar vid den första aritmetiska ekvationen…
”Jag försökte bygga en roman inte bara i någon mån om matematik utan som matematik. Det skulle vara en bok som rymde, mönster, ordning och harmoni sådant som den rena matematiken eftersträvar”. Så har De Lillo sagt. Och nja, för en enkel lekman blir det nog mera av oordning, disharmoni och obegripliga begrepp. Men oavsett detta äger berättelsen en galen och grandios idé hisnande storslagen i sin ytspänning som en hel simultan värld. Denna värld ska enligt Don DeLillo ha inspireras av Alice i Underlandet och dess skapare Lewis Carrol.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:
Det handlar om huvudpersonen ”Carl” som en blandmissbrukarnas Bond och kalsongrunkarnas alter ego, stump- och stympromantikernas banérförare, magmunsproblematikern in extenso men också strumpbyxlustens iscensättare och till syvende och sist den dolda lilla flickan som vill ut och leka, allt detta som instabila levnadsfaktorer i de dagliga referenserna. Det är glidande identiteter och disparat könstillhörighet. Och ”Carl” går i fälttåg, blir agent i eget liv, jagar väderkvarnar i sitt uppdrag, men inte fotat i egen dumhet, utan i kraft av egen svaghet, egen sorg, egen lust som tycks rikta sin udd mot patriarkatets övervakningssamhälle, med en stympkroppsestetik och ständigt återkommande magmunsproblematik som en exponering av den disparata personlighetens utträngande ur kroppen och iscensättande i den, att med detta helt enkelt redovisa den sårbara manligheten och den queera personligheten.
Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här: